EU & arbetsrätt 4 2015


 

AD undanröjde kollektivavtal med stöd av avtalslagen

Hinder mot den fria rörligheten måste kunna rättfärdigas. Bedömningen av om en strids-åtgärd är ett godtagbart hinder beror på i vilket syfte den vidtas och vilka krav som ställs. Om fackförbundet saknar medlemmar på arbetsplatsen och syftet är att förhindra löne-dumpning får stridsåtgärderna inte avse mer än minimivillkor. Det fastslog den svenska Arbetsdomstolen i Sava Star-domen och dömde att ett kollektivavtal som slutits efter EU-rättsligt otillåtna stridsåtgärder skulle lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

2001 och 2003 vidtog svenska fackföreningar stridsåtgärder mot fartyget Sava Star som vid den tiden var flaggat i Panama och ägt av det norska rederiet Fonnship. Syftet var att få arbetsgivaren att teckna kollektivavtal för den ryska och polska besättningen ombord. I den långa rättsprocess som följde beslöt Arbetsdomstolen (AD) genom mellandom att svensk rätt ska tillämpas. Därutöver har EU-domstolen besvarat frågor från AD och slagit fast att EU-rättens regler om fri rörlighet måste respekteras om förordning 4055/86 om rätt att till-handahålla tjänster på sjötransportområdet är tillämplig. Denna skulle enligt EU-domstolen vara tillämplig om det Panamaflaggade fartyget användes av det norska rederiet för att tillhandahålla sjötransporttjänster inom EES enligt förordningens artikel 1 (se EU & arbetsrätt, 2014/ 3, s. 3).

AD var oenig om huruvida förordningen och därmed också reglerna om fri rörlighet skulle tillämpas. Arbetstagarledamöterna menade att Fonnship inte bevisat att det använde far-tyget på ett sådant sätt att förordningen skulle vara tillämplig. Majoriteten menade dock att fartyget användes så.

AD menar att stridsåtgärderna utgjort ett hinder för Fonnships utnyttjande av den fria rörligheten, men konstaterar att stridsrätten är en grundläggande rättighet i Europakonven-tionen om mänskliga rättigheter, EKMR. De, i detta fall, motstående rättigheterna kan dock båda inskränkas om det finns legitima skäl. Ett hinder mot den fria rörligheten kan motiveras av allmänintresset att skydda arbetstagare. Den åtgärd som utgör hinder måste dock vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Stridsåtgärder får vidtas för att uppnå fackliga mål, men de måste relateras till vilka krav som ställts för att stridsåtgärderna ska upphöra.

Eftersom fackförbunden saknade medlemmar på Sava Star var syftet med åtgärderna inte att direkt reglera medlemmars anställningsvillkor, utan att långsiktigt upprätthålla löne-nivåerna, menar AD. I ett sådant fall fi nns det inte EU-rättsligt stöd för att kräva annat än minimivillkor, enligt AD. I den internationella fackliga kampanj som stridsåtgärderna var en del av erbjöds arbetsgivarna först ett kollektivavtal med en viss lönenivå. Om arbetsgivaren inte accepterade detta vidtogs stridsåtgärder för att denne skulle underteckna ett annat kollektivavtal med dyrare anställningsvillkor. Eftersom fackförbunden kunde tänka sig att ingå kollektivavtal med billigare anställningsvillkor om arbetsgivaren skrev på frivilligt hade de krävt mer än minimivillkor. AD kommer därför fram till att stridsåtgärderna var otillåtna enligt EU-rätten.

Alla EU-medlemsstater är skyldiga att ha regler som skyddar EU-rättigheter på ett sätt som är likvärdigt med hur andra rättigheter skyddas (likvärdighetsprincipen) och som gör det möjligt för enskilda att effektivt utöva sina EU-rättigheter (effektivitetsprincipen). De stridsåtgärder som fackförbunden vidtog var inte olovliga enligt MBL, men AD menar att kollektivavtalen var oskäliga enligt 36 § avtalslagen tolkad i ljuset av EU-rätten. Kollektiv-avtalen ska därför lämnas utan avseende. AD bestämde skadeståndet med stöd av MBL:s skadeståndsregler analogt (dvs. trots att reglerna inte var direkt tillämpliga – något brott mot MBL var ju inte för handen).

I och med domen står det klart att en stridsåtgärd som utgör hinder mot den fria rörligheten och som vidtas på en arbetsplats där fackförbundet saknar medlemmar måste avse minimi-villkor. Hur minimivillkor ska fastställas framgår inte av domen, men de torde aldrig kunna vara högre än vad fackförbundet som vidtar stridsåtgärderna har slutit kollektivavtal om med en annan arbetsgivare i samma bransch. När fackförbund tar strid för minimivillkor torde i princip alla stridsåtgärder som är lovliga enligt svensk rätt vara tillåtna. Domen ger inte någon vägledning för vad som gäller om ett fackförbund tar strid för en enskild medlems anställningsvillkor på en arbetsplats och den stridsåtgärden utgör ett hinder mot den fria rörligheten.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör