EU & arbetsrätt 4 2015
Många krumbukter för att värna svensk modell vid utstationering
En särskild typ av kollektivavtal med speciella rättsverkningar för att reglera utstationerade arbetstagares arbets-och anställningsvillkor ska kunna drivas igenom med stöd av strids-åtgärder. Det föreslår den svenska Utstationeringskommittén, som haft i uppdrag att ut-värdera lex Laval och överväga förslag för att ”värna” den svenska modellen och ”stärka” kollektivavtalens ställning. Förslagen läggs fram i betänkandet Översyn av lex Laval (SOU 2015:83).
Efter domen i Lavalmålet (C- 341/05) infördes begränsningar av rätten att vidta strids-åtgärder för att få kollektivavtal med företag som utstationerar arbetstagare till Sverige, den s.k. lex Laval. Utstationeringskommittén menar att förbudet har varit effektivt eftersom inga stridsåtgärder i en Lavalliknande situation har vidtagits sedan dess. Det är emellertid också ett uttryck för att lex Laval inte har fungerat då den även syftar till att möjliggöra strids-åtgärder för att säkra minimivillkoren för de utstationerade arbetstagarna.
Kommittén gör delvis andra bedömningar än vad som gjordes i samband med att lex Laval utarbetades. Den anser bl.a. att det är förenligt med EU-rätten att kräva betalning av pre-mier för arbetsskade- och livförsäkringar. Vidare föreslår den att särregleringen för strids-åtgärder inte längre ska tillämpas vid utstationering från tredje land utan begränsas till utstationeringar från EES-länder och Schweiz.
Förslaget introducerar en särskild typ av kollektivavtal för reglering av utstationerade arbetstagares arbets- och anställningsvillkor med stöd av stridsåtgärder: utstationerings-kollektivavtal med minimivillkor. Därmed ska arbetsgivare inte längre kunna freda sig mot stridsåtgärder genom att visa att de tillämpar villkor som är likvärdiga med dem som krävs. Utstationeringskollektivavtalens särdrag är att de enbart får rättsverkningar enligt utstation-eringslagen. De medför således inte någon rätt till medbestämmande och inte heller rättig-heter för fackliga förtroendemän. Ett utstationeringskollektivavtal ska, enligt förslaget, även vara ensidigt tvingande för arbetsgivaren, som inte ska få avvika från kollektivavtalet i an-ställningsavtal oberoende av om arbetstagaren är organiserad eller ej. Förslaget innebär en sorts allmängiltigförklaring för den enskilda arbetsplatsen då även utanförstående ska få rätt att utkräva kollektivavtalsenliga förmåner av arbetsgivaren.
Den föreslagna regleringen är komplex och svårtillgänglig. Det framstår som ytterst ange-läget att förslaget samordnas med det nyligen presenterade förslaget till genomförande av tillämpningsdirektivet (2014/67) men även det som rör kollektivavtalsenliga villkor vid offentlig upphandling (se EU & arbetsrätt 3/2015 s. 4). Det är en krävande uppgift som hade underlättats om Utstationeringskommittén åtminstone hade varit enig.
För egen del ifrågasätter jag om denna komplexa reglering kan stärka kollektivavtalens ställning. Är dessa rättsliga krumbukter för att vidhålla traditionerna på den svenska arbetsmarknaden sådana att deras fördelar överväger jämfört med alternativet: begränsad allmängiltigförklaring av kollektivavtal? Om det senare ska diskuteras ska det givetvis beredas i egen ordning, men jag undrar om inte nackdelarna med kommitténs förslag är fler än fördelarna.
