EU & arbetsrätt 1 2016
”Lön” i stället för minimilön föreslås för utstationerade arbetstagare
Utstationerade arbetstagare ska i framtiden garanteras ”lön” och inte bara minimilön. Det föreslår Europeiska kommissionen i sitt förslag till ändring av utstationeringsdirektivet (96/71).
Frankrike, Tyskland och Sverige och ytterligare några medlemsstater hade begärt en ”mod-ernisering” av direktivet, medan andra medlemsstater (däribland Tjeckien, Polen och Est-land) uttryckt att det vore lämpligt att vänta tills man har kunnat utvärdera genomförandet av 2014 års direktiv om tillämpning av utstationeringsdirektivet (2014/67). De som begärt en revision menar att principen om lika lön för lika arbete på samma plats ska gälla, medan motståndarna till revisionen menar att den principen är oförenlig med reglerna om fri rörlig-het eftersom även löneskillnader utgör en legitim konkurrensfördel. Återigen framträder en skiljelinje i synen på utstationering mellan de ”gamla” och de ”nya” medlemsstaterna i EU.
Vad som är minimilön enligt nu gällande direktiv fastställs i enlighet med medlemsstaternas lagstiftning och praxis. I och med den föreslagna ändringen från minimilön till lön, vill kom-missionen även införa en definition av vad som menas med lön. Därmed avses ”alla löne-komponenter som är obligatoriska” enligt lag, allmängiltigförklarade kollektivavtal eller, om sådana system saknas, enligt sådana kollektivavtal som anges i nuvarande artikel 3.8 i ut-stationeringsdirektivet, dvs. kollektivavtal som gäller allmänt eller som är slutna av de mest representativa organisationerna och som gäller i hela medlemsstaten. Oavsett på vilket sätt lönen fastställs ska medlemsstaterna offentliggöra samtliga lönekomponenter.
Den andra huvudsakliga nyheten rör utstationeringar som förväntas överstiga 24 månader. I sådana fall ska värdlandet anses vara det land där arbetet vanligen utförs. Formuleringen är densamma som i artikel 8 i EU:s lagvalsförordning Rom I, och är avgörande för vilket lands lag som ska reglera anställningsavtalet i avsaknad av aktivt lagval. Om det är förväntat att en utstationering ska överstiga 24 månader, eller om den faktiskt gör det, ska således värd-landets lag reglera anställningsavtalet.
Innan bläcket på tillämpningsdirektivet hunnit torka och tiden för genomförande löpt ut kommer alltså ytterligare ett förslag till reglering av de utstationerade arbetstagarnas arbets- och anställningsvillkor. Förslaget och dess bakgrund är delvis motsägelsefulla. Delvis vill kommissionen ta itu med illojal konkurrens, men eftersom det enbart är ett ändringsförslag till det ursprungliga direktivet är den rättsliga grunden alltjämt densamma (fri rörlighet och inte socialpolitik). Det syftar alltså, i enlighet med fördraget, främst till att underlätta den fria rörligheten och inte till att motverka illojal lönekonkurrens. Vad som blir det slutliga resultat-et är högst osäkert. Att utstationering kommer att fortsätta vara i förgrunden för debatten om europeisk arbetsrätt verkar däremot säkert.
