EU & arbetsrätt 1 2016
Nytt försök med EU-rättsligt arbetstagarbegrepp?
Behöver det så kallade direktivet om skriftligt meddelande ändras så att bestämmelserna även omfattar de personer som arbetar i nya anställningsformer? Det frågar Europeiska kommissionen i ett öppet samråd om direktivet om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet (91/533).
Kommissionen anger två orsaker till att direktivet nu ska utvärderas. Den ena är att det behöver utvärderas enligt det så kallade Refit-programmet som syftar till att förenkla existerande EU-lagstiftning och göra den mer ändamålsenlig och minska arbetsgivarnas kostnader.
Den andra orsaken är att arbetsmarknaden har förändrats på ett grundläggande sätt sedan direktivet antogs. Idag finns det mängder av nya anställningsformer. Det gör det till en ut-maning att tillämpa direktivet, skriver kommissionen. Medlemsländerna är skyldiga att säk-erställa att alla som räknas som arbetstagare enligt den nationella rätten omfattas av rätt-igheterna i direktivet, men vem som anses som arbetstagare varierar mellan medlemsländerna.
I och med att nya anställningsformer uppkommer får den här variationen i defi nitionen av vilka som omfattas större betydelse, menar kommissionen. Genom samrådet vill den ta reda på om skillnaderna är ett problem. Bör kanske direktivet ändras så att det framgår att bestämmelserna även omfattar personer som arbetar i nya anställningsformer? frågar den.
Att varje medlemsland själv definierar vem som är arbetstagare och omfattas av landets arbetsrätt är det normala i EU:s arbetsrättsliga direktiv. Kommissionens återkommande försök att ta upp diskussioner om en gemensam EU-rättslig definition har alltid mött starkt motstånd bland medlemsländerna. Skrivningarna i det aktuella samrådet ger intrycket att den vill ta upp tråden på nytt.
