EU & arbetsrätt 2 2016
Inget ”Albany-undantag” för norska hamnarbetares kollektivavtal
Ett sådant kollektivavtal som Norsk Transportarbeiderforbund vill få till stånd med spedi-tionsföretaget Holship är inte undantaget från EES-avtalets konkurrensregler, och den boj-kott som förbundet varslade om skulle medföra en begränsning av etableringsrätten. Det är Efta-domstolens besked i ett rådgivande uttalande där den går långt i bedömningen av hur EES-rätten ska tillämpas på de faktiska omständigheterna i målet, men ändå lämnar några frågor till norska Høyesteretts avgörande.
Norsk Transportarbeiderforbund, NTF, varslade sommaren 2013 om bojkott mot speditörs-firman Holship Norge AS i Drammens hamn (se EU & arbetsrätt nr 2/2015 s. 2). Syftet var att få till stånd ett speciellt kollektivavtal, Rammeavtale om fastlønnssystem for losse- og lastearbeidere. I de hamnar där avtalet gäller har det inrättats särskilda administrations-kontor med fast anställda hamnarbetare, som har företrädesrätt till lossnings- och lastnings-arbete. Administrationskontoret avgör själv om det har kapacitet att utföra ett uppdrag, eller om speditörerna kan använda egna anställda.
Det är vad Holship vill göra. Företaget menar att kollektivavtalet strider mot EES-avtalets konkurrensregler och även hindrar utländska företag från att etablera sig i Norge. Därmed skulle också en bojkott för att få till stånd ett sådant avtal strida mot boikottloven, enligt vilken en bojkott är otillåten om den har ett rättsstridigt syfte eller inte kan nå sitt syfte utan att leda till ett rättsstridigt resultat. Høyesterett ställde följaktligen frågor till Efta-domstolen om tolkningen av EES-avtalets artikel 53 om förbud mot konkurrensbegränsande samarbete, artikel 54 om missbruk av dominerande ställning och artikel 31 om etableringsfrihet.
Vid bedömningen av konkurrensreglerna utgick Efta-domstolen från målet Albany (C-67/96) där EU-domstolen slog fast att kollektivavtal inte omfattas av konkurrensreglerna. Efta-domstolen framhöll dock att det skulle gå för långt om alla kollektivavtal skulle vara undan-tagna. Man måste, enligt domstolen, ta hänsyn till kollektivavtalets samlade verkan, och här drog den in administrationskontorets roll i resonemanget.
Enligt Efta-domstolen gynnar företrädesreglerna arbetstagare som är anställda vid adminis-trationskontoret genom att garantera dem fast anställning och en viss lön. Eftersom NTF deltar i kontorets ledning måste det göras ett slags identifikation: en bojkott måste tillräknas även administrationskontoret även om det var NTF som varslade om den. Efta-domstolens slutsats blir att kollektivavtalet i en situation som denna inte omfattas av Albany-undantaget, och bojkotten gör det då inte heller.
Domstolens resonemang så långt är anmärkningsvärt och förenklande. Den förbigår att arbetsgivarsidan har majoritet i administrationskontorets styrelse, och identifikationsfrågan är problematisk av flera skäl.
När det gäller EES-avtalets artikel 54 är den springande punkten huruvida administrations-kontoret har en dominerande ställning. Efta-domstolen tar inte ställning till de konkreta fråg-orna här, men ger några skarpt formulerade utgångspunkter. Speciellt framhåller den att om ett företag som har en dominerande ställning ”ålägger sina kunder att täcka alla eller de flesta av sina behov hos detta”, så innebär det ett otillbörligt utnyttjande av den domineran-de ställningen. Här dras åter en identifikationssynpunkt fram: bojkotten och ramavtalet är ”oupplösligt knutna” till varandra.
Resonemangen är än en gång oklara. Administrationskontoret är inte part i kollektivavtalet och ålägger ingen att använda dess tjänster. Det regleras av kollektivavtalet, och det är NTF, inte administrationskontoret, som har varslat om och eventuellt kan utlösa en bojkott.
Efta-domstolens behandling av förhållandet till etableringsfriheten är inte mindre oklar. Domstolen tar sin utgångspunkt i EU-domstolens dom i målet Viking Line (C-438/05). Men den förbigår att situationen i Holshipmålet är helt annorlunda. Holship AS är visserligen dotterbolag till ett danskt bolag. Men det är alltså redan etablerat i Norge, och det är inte tal om att hindra en etablering eller flytt till ett annat land. Efta-domstolen tycks se det så att en bojkott kan vara ett etableringshinder för företag från andra EES-länder. Den förskjuter därmed perspektivet från den konkreta tvisten till en abstrakt fråga om bojkott som en möjlig begränsning i gränsöverskridande situationer, men utan att klargöra förhållandet mellan sådana och rent inhemska situationer, och vilken betydelse det har.
Saken har fler sidor. Ordningen med företrädesrätt för registrerade hamnarbetare har förankring i ILO:s konvention nr 137 om hamnarbete. Efta-domstolen säger entydigt att EES-stater inte kan göra de fyra friheterna – här etableringsfriheten – villkorade av ILO-konventioner eller ”andra internationella avtal”.
För Høyesterett är saken delvis mer begränsad och delvis mer omfattande än det som är temat i Efta-domstolens uttalande. På den konkurrensrättsliga sidan ska enbart frågan om huruvida Albanyundantaget är tillämpligt tas upp. När det gäller etableringsrätten är frågan ifall en bojkott skulle stå strid med artikel 31 i EES-avtalet. I det ingår förhållandet mellan artikel 31 och ILO:s konvention nr 137. Därefter – ifall bojkotten anses strida mot etabler-ingsrätten – blir frågan om EES-avtalet strider mot grundlagens § 101 om föreningsfrihet eller den europeiska människorättskonventionens artikel 11, och om dessa bestämmelser i så fall måste ges företräde framför EES-avtalet. Detta är grundläggande principiella frågor, och saken ska därför behandlas av Høyesterett i plenum i november i år.
