EU & arbetsrätt 2 2016
Skyldighet betala avgifter till kollektivavtalsreglerad fond kränkte varken föreningsfriheten eller äganderätten
En oorganiserad arbetsgivares skyldighet att bidra till en kollektivavtalsreglerad social väl-färdsfond kränkte varken företagets negativa föreningsfrihet eller dess äganderätt enligt Europakonventionens artikel 11 och artikel 1 i tilläggsprotokoll 1. Med det beskedet har Europadomstolen för mänskliga rättigheter tagit ytterligare ett klargörande steg i fråga om dessa rättigheters innebörd på arbetsrättens område.
Det oorganiserade företaget Geotch Kancev GmbH var liksom alla andra företag inom den tyska byggsektorn skyldigt att bidra till en social välfärdsfond som inrättats av arbetsgiv-arorganisationer och fackföreningar i branschen. Skyldigheten att bidra till fonden följde av ett kollektivavtal som det tyska arbetsmarknadsdepartementet hade beslutat att allmän-giltigförklara. Därmed blev det tillämpligt för alla arbetsgivare i byggsektorn oavsett om de var medlemmar i någon arbetsgivarorganisation. Syftet med arrangemanget var att säker-ställa att byggnadsarbetarna skulle få tillgång till ett socialt minimiskydd trots de speciella arbetsförhållanden som råder i byggsektorn, exempelvis täta byten av arbetsgivare och oförutsedda avbrott i arbetet. Den aktuella fonden bidrog med bland annat semesterlön och tilläggspension. Avgifterna som arbetsgivarna betalade in till fonden användes för att ersätta de företag som betalade ut bidragen till sina arbetstagare. Avgifterna byggde på en solidaritetsprincip.
Företaget anförde att det faktum att det var skyldigt att bidra till ett system som det inte kunde påverka kränkte företagets negativa föreningsfrihet. Därmed uppstod nämligen en påtryckning att bli medlem i en arbetsgivarorganisation för att kunna påverka kollektivav-talets innehåll. Företaget påstod vidare att det inte fått tillräcklig information av fonden om sina skyldigheter eller om hur avgifterna skulle utnyttjas. Systemet saknade därmed nöd-vändig transparens.
Europadomstolen upprepade sin vid det här laget väletablerade formel när det gäller skyddet för den negativa föreningsfriheten: Föreningsfriheten enligt artikel 11 innefattar ett visst mått av valfrihet och består av såväl en positiv rätt att bilda och ansluta sig till en förening som en negativ rätt att inte tvingas ansluta sig till en förening. Även om en skyldighet att ansluta sig till en förening inte alltid innebär en kränkning av föreningsfriheten, så utgör en skyldighet som slår mot föreningsfrihetens kärna ett intrång i denna.
I detta fall var det dock inte fråga om en skyldighet att ansluta sig till någon av de arbets-givarorganisationer som var parter i kollektivavtalet, konstaterar Europadomstolen. Frågan var istället om tvånget att betala avgifter till fonden gick att likställa med ett medlemskap i en arbetsgivarorganisation.
Domstolen påtalar att avgiften i detta fall syftade till att tillgodose vissa arbetstagares intressen och att den utsträckta skyldigheten avsåg att säkerställa ett socialt trygghets-system vilket inte skulle vara möjligt om bara de organiserade arbetsgivarna bidrog.
Dessutom stod det klart att de avgifter som företaget betalat in enbart skulle kunna användas för att administrera och finansiera fonderna och betala ut bidragen. De kunde därför inte likställas med medlemsavgifter. De företag som var medlemmar i arbetsgivar-organisationerna fick inte några avdrag på sina medlemsavgifter eller någon mer fördelaktig behandling än icke-medlemmar. De hade heller inte någon direkt kontroll över fonderna utan kunde bara indirekt utöva kontroll genom arbetsgivarorganisationerna. Alla företag fick dessutom varje år utförlig information om hur avgifterna användes. Icke-medlemmar behandlades inte sämre på något sätt, slog domstolen fast.
Sammanfattningsvis bedömde domstolen att det incitament att ansluta sig till en arbetsgiv-arorganisation som avgifterna skulle kunna innebära var alltför svagt för att angripa själva kärnan i föreningsfriheten. Det var alltså inte fråga om någon kränkning av föreningsfriheten.
När domstolen skulle bedöma om en kränkning av äganderätten hade ägt rum konstaterade den att intrånget hade ett tillräckligt stöd i lag och avsåg att tillvarata ett godtagbart syfte, nämligen att säkerställa socialt skydd för arbetstagare i byggindustrin. När det gällde frågan om staten hade upprätthållit en rimlig balans mellan de motstående intressena påpekade domstolen att staterna har ett omfattande handlingsutrymme i genomförandet av sin ekono-miska och sociala politik. De nationella ställningstagandena inom dessa områden ifrågasätts därför bara om de uppenbart saknar grund.
I det aktuella fallet är ett heltäckande system nödvändigt för uppnå det eftersträvade skydd-et för arbetstagarna, konstaterar domstolen. Det stod också klart att avgifterna uteslutande användes för betalningar kopplade till fonden och företaget utsattes inte för någon som helst nackdel för att det inte var medlem i någon arbetsgivarorganisation. Fonden levde också upp till kraven på transparens och tillförlitlighet. Intrånget i äganderätten bedömdes därför stå i proportion till det godtagbara syfte som eftersträvades. Staten agerade inom de vida ramar som den förfogar över inom området för social och ekonomisk politik. Någon kränkning av äganderätten hade därför inte ägt rum.
