EU & arbetsrätt 3-4 2016


Svensk syn på statsimmunitet i strid med EKMR

Anställningstvisten mellan den lokalanställda och svenska ambassaden i Vilnius skulle ha prövats av de litauiska domstolarna som gjorde fel när de godtog ambassadens invändning om statsimmunitet. Det konstaterar Europadomstolen i ett nyligen avgjort mål och dömer Litauen för brott mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (EKMR).

En stat kan under vissa omständigheter avstå från att uppträda som svarande i en domstols-tvist i ett annat land genom att åberopa statsimmunitet. I anställningstvister måste stats-immuniteten balanseras mot arbetstagarens rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i EKMR. Statsimmunitet kan därför bara användas i begränsad omfattning för t.ex. tvist om anställning på en ambassad.

Sniege Naku hade arbetat som lokalanställd på Sveriges ambassad i Vilnius i Litauen i 14 år när hon blev avskedad. Hon yrkade i litauisk domstol att dels bli återanställd, dels få skade-stånd för felaktigt avskedande. Som grund för sitt yrkande anförde hon att det var ett brott mot litauisk arbetsrätt att avskeda någon som var sjukskriven. Hon menade vidare att ambassadens påståenden om att hon grovt åsidosatt sina förpliktelser var felaktiga och att den verkliga orsaken var hennes fackliga engagemang. Ambassaden invände att litauisk domstol inte hade jurisdiktion till följd av den svenska statens statsimmunitet.

Med statsimmunitet menas en stats rätt att avstå från att uppträda som svarande i en domstolstvist i ett annat land. Den grundar sig på en folkrättslig tanke om att stater är jämlikar och att de inte ska utöva makt över varandra. Förr ansågs statsimmuniteten i princip vara absolut. Den svenska Arbetsdomstolen har t.ex. vägrat pröva alla anställnings-tvister i vilka en utländsk stat varit arbetsgivare om denna åberopat statsimmunitet (se senast AD 2006 nr 47). Under de senaste decennierna har statsimmuniteten emellertid utvecklats till att bara omfatta s.k. statliga höghetshandlingar. Det är handlingar som anses kunna utföras enbart av en stat, t.ex. krigshandlingar och myndighetsutövning. Att ingå privaträttsliga avtal som t.ex. anställningsavtal omfattas alltså inte. I vissa fall kan dock anställningsavtal på en ambassad omfattas av statsimmuniteten. Huvudsakligen har det att göra med vilket slags arbetsuppgifter som arbetstagaren utför. Om en ambassadanställd t.ex. har hand om statshemligheter eller utför myndighetsutövning ska inte arbetsgivarstaten behöva föra arbetsrättsliga tvister om sådana saker i landet där ambassaden är belägen. Som typfall kan man tänka sig att en diplomat omfattas av statsimmuniteten, medan en lokalanställd tjänsteman inte omfattas.

I det aktuella målet gick de litauiska domstolarna på den svenska ambassadens linje i alla tre instanser och fann att Sveriges statsimmunitet utgjorde rättegångshinder. Sniege Naku ansökte därför om prövning av sin sak i Europadomstolen och anförde att Litauen och Sverige hade brutit mot artikel 6 i EKMR genom att vägra henne domstolsprövning. Dessutom menade hon att Sverige hade brutit mot föreningsrätten i artikel 11 i EKMR eftersom ambassaden avskedat henne pga. hennes fackliga engagemang.

Europadomstolen kom fram till att Sniege Nakus rättigheter enligt artikel 6 om en rättvis rättegång hade kränkts eftersom de litauiska domstolarna inte hade tagit hänsyn till vilket slags arbetsuppgifter hon utfört. Även om den svenska ambassaden hade argumenterat för en rättsstridig tillämpning av EKMR genom att åberopa statsimmunitet, ansåg domstolen att det bara var Litauen som var ansvarigt för kränkningen. Det är nämligen bara den stat som är ansvarig för rättsprocessen som kan hållas ansvarig enligt artikel 6.

Frågan om Sverige hade brutit mot föreningsrätten i artikel 11 i EKMR prövades inte av Europadomstolen eftersom Sniege Naku på den punkten inte hade uttömt alla rättsliga möjligheter i Litauen. Det är ett krav för att Europadomstolen ska kunna döma i saken.

Domen klargör gränserna för när en stat får åberopa statsimmunitet i anställningsför-hållanden på ambassader. Den svenska föråldrade inställningen som dels framgår av ambassadens argumentation i målet, dels av ovan nämnda praxis från Arbetsdomstolen är följaktligen att betrakta som obsolet. På så sätt kan domen vara av stor praktisk betydelse för arbete på utlandsmyndigheter i Sverige eller för svenska utlandsmyndigheter utomlands.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör