EU & arbetsrätt 1-2 2017
Komplexiteten ökar när Sverige reviderar lex Laval
En reviderad lex Laval trädde ikraft när den svenska utstationeringslagen ändrades den 1 juni 2017. Med lagändringarna genomförs det s.k. Genomförandedirektivet (2014/67) (se EU & arbetsrätt 2/2014 s 4) som antogs i kölvattnet av Lavaldomen. I och med revideringen slopas den s.k. bevisregeln som har begränsat möjligheten att vidta stridsåtgärder mot utstationerande arbetsgivare.
Att frågor om utstationering är komplexa och förutsätter fördjupad kunskap i såväl arbetsrätt som EU-rätt och internationell privaträtt blir åter tydligt när man försöker sätta sig in i proposition 2016/17:107 Nya utstationeringsregler.
Den brännande frågan är hur svenska fackföreningar ska kunna reglera arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som utstationeras till Sverige, främst medelst kollektivavtal slutna efter stridsåtgärder. Hädanefter ska skillnad göras mellan tre sorters utstationeringar. För utstationeringar från länder utanför EES gäller inte längre någon av de tidigare särskilda begränsningarna av rätten att vidta stridsåtgärder för att få till stånd kollektivavtal. För utstationeringar från EES gör man fortfarande skillnad mellan ”vanliga” utstationeringar och utstationering av bemanningsanställda. Men bevisregeln är avskaffad för alla tre fallen.
Bevisregeln innebar att arbetsgivaren kunde freda sig från stridsåtgärder om den kunde visa att företaget tillämpade i allt väsentligt de villkor som gällde enligt ett centralt kollektivavtal. Innebörden av bevisregeln har inte klargjorts då den aldrig har prövats av Arbetsdomstolen. Dess avskaffande synes emellertid innebära ett skifte vid prövning av om stridsåtgärder är förenliga med utstationeringslagen. Från en prövning av vad som konkret gäller för de utstationerade arbetstagare vars arbets- och anställningsvillkor kollektivavtalet ska reglera, övergår prövningen till den mer abstrakta frågan om vilka villkor som tillämpas i ”hela” landet. Om något inte tillämpas i hela landet får fackföreningen inte heller kräva det för de utstationerade arbetstagarna.
Den andra principiella nyheten är att kollektivavtalets rättsliga överbyggnad, dvs inflytande enligt MBL, rättigheter enlighet förtroendemannalagen m.m. som särskilt tillkommer kollektivavtalsbärande fackliga organisationer, inte ska gälla när kollektivavtal slutits med utstationerande företag efter varsel om eller vidtagna stridsåtgärder. Enligt den nya 5 b § får sådana kollektivavtal enbart de rättsverkningar för arbetsgivaren som följer av utstationeringslagen i förhållande till facket, dess ombudsmän och det allmänna. De fullständiga konsekvenserna av denna bestämmelse är oklara.
Vidare får utanförstående arbetstagare rätt till anställningsvillkor enligt kollektivavtalet, ett slags företagsvis allmängiltigförklaring. Som ersättning för rättigheter enligt förtroendemannalagen införs en rätt för den kollektivavtalsslutande organisationen att begära vissa handlingar m.m..
Av den nya 5 b § framgår att kollektivavtal som slutits efter stridsåtgärder eller varsel om sådana inte ska beaktas vid tillämpning av anställningsskyddslagens (LAS) 22 § om turordning vid arbetsbristuppsägningar. Regeln framstår som apart. Den huvudsakliga anledningen är att hemlandets lag är tillämplig lag för utstationerade arbetstagares anställningsavtal, annars är det typiskt sett inte utstationering. Uppsägning av sådana arbetstagare regleras därmed inte av LAS och därför ska heller inte 22 § LAS tillämpas. Vilken betydelse regeln har och varför den tagits in är höljt i dunkel.
Vidare innehåller förslaget ett antal nya uppgifter för Arbetsmiljöverket som ska bidra till att upplysa arbetsgivare om vad som gäller. Arbetstagarorganisation kan även begära att arbetsgivaren utser en person behörig att förhandla och sluta kollektivavtal.
Att greppa regleringen av utstationering är svårt och med de nya reglerna ökar komplexiteten ytterligare. Många av de bedömningar som ska göras i ett inledande skede på t.ex. en byggarbetsplats med en komplex organisering på arbetsgivarsidan får avgörande betydelse för vad som får krävas. Det återstår att se om de fackliga organisationerna hörsammar den lagstiftarvilja som synes komma till uttryck i propositionen om att de ska söka reglera arbets- och anställningsvillkor för utstationerade medelst stridsåtgärder. Och frågan kvarstår om det svenska systemet för bestämmande av löner och andra villkor gynnas av att ytterligare en grad av komplexitet läggs till, eller om andra alternativ ändock hade varit bättre att överväga.
Erik Sjödin, universitetslektor
Institutet för social forskning
