EU & arbetsrätt 3 2017

OK begränsa styrelserepresentation till arbetstagare i Tyskland

I de flesta arbetsrättssystem finns det något som anses vara av särskild vikt och som då även är särskilt omhuldat. I Sverige, till exempel, kanske det är regleringen av stridsrätten. I Tyskland är det arbetstagarnas rätt till Mitbestimmung som lyfts fram som ett särdrag för den tyska företagsstyrningen. Mitbestimmung ger arbetstagarna rätt att utse hälften av ledamöterna i det ena styrelseorganet (övervakningsrådet) i företag med fler än 2 000 arbetstagare.

EU-rätten gör det möjligt att ifrågasätta även det som ses som särskilt värnat i nationell arbetsrätt och i målet Erzberger mot TUI AG utmanades rätten till Mitbestimmung på EU-rättslig grund.

Om det råder olika uppfattningar om tillämpningen av den tyska lag som ger arbetstagarna rätt att utse ledamöter i det övervakande organet kan frågan prövas av domstol. Konrad Erzberger, en av aktieägarna i TUI AG, ansåg att den tyska regleringen inte var förenlig med EU-rätten då den endast tillät arbetstagare i Tyskland att utses till styrelsen. För det första stred den tyska regleringen mot artikel 18 i EUF-fördraget då den var diskriminerande på grund av nationalitet. För det andra kunde den avskräcka arbetstagare från att nyttja sin fria rörlighet och var därmed inte heller förenlig med artikel 45 om fri rörlighet för arbetstagare, menade han. Efter att Erzbergers argument tillbakavisats i första instans begärde andra instans ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

EU-domstolens stora avdelning inledde med att anmärka att driftställena utanför Tyskland var självständiga juridiska personer. Därefter slog den fast att det särskilda förbudet mot diskriminering av arbetstagare på grund av nationalitet i artikel 45.2 är tillämpligt före det allmänna förbudet i artikel 18. Artikel 45 är emellertid inte tillämplig på arbetstagare som inte utnyttjat sin fria rörlighet. Därmed omfattade förbudet mot diskriminering i artikel 45 inte situationen att arbetstagare i andra länder inte fick delta i valen eller utses som ledamöter i styrelsen i Tyskland.

EU-domstolen behandlade därefter frågan om det strider mot artikel 45 att arbetstagare kan avskräckas från att använda sig av sin fria rörlighet och ta jobb i ett dotterbolag utanför Tyskland, eftersom de därigenom också förlorar sin plats i styrelsen. Här konstaterade domstolen att artikel 45 visserligen utgör hinder för varje åtgärd som gör det mindre attraktivt att utöva den fria rörligheten, men att den inte kan garantera att en flytt inte får konsekvenser avseende bl.a. social trygghet. Arbetstagare som använder den fria rörligheten kan inte göra gällande arbetsvillkor som gällde i ursprungsstaten.

Eftersom EU inte har harmoniserat reglerna om arbetstagares styrelserepresentation hade Tyskland rätt att bestämma över denna fråga, konstaterade EU-domstolen. Förlusten av rätten att vara med och utse styrelseledamöter utgjorde därmed inte ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagstagare. Inte heller det faktum att de som utsetts till styrelseledamöter tvingas lämna sina uppdrag om de lämnar Tyskland kunde anses strida mot EU-rätten.

Sammantaget var det alltså förenligt med EU-rätten att rätten till Mitbestimmung begränsades till arbetstagare i Tyskland. Det kan påpekas att viss harmonisering på området finns i direktivet om gränsöverskridande fusioner (2005/56). Vid fusioner som omfattas av den regleringen kan även det tyska inflytandet behövas delas med arbetstagare från andra länder.

Erik Sjödin, universitetslektor, Institutet för social forskning

C-566/15 Erzberger mot TUI AG, dom den 18 juli 2017