EU & arbetsrätt 4 2017

Dom om flytt av bolags säte aktualiserar debatt om styrelserepresentation

Companies are creatures of national law, heter det i EU-domstolens praxis. Därmed avses att bolag existerar enbart i kraft av den rättsordning enligt vilken de har bildats och som bestämmer deras funktion. Vilken rättsordning som ska gälla för ett visst bolag bestäms av den nationella rätten och det kan bestämmas på olika sätt. Nationell rätt bestämmer omfattningen av skyldigheterna för ett bolag. En del i diskussionen och rättspraxis kring den europeiska bolagsrätten har handlat om att etableringsland väljs för att undkomma betungande nationell lagstiftning (se t.ex. C-212/97 Centros). En anledning till att enighet kring frågor om Europabolagen dröjde var oro för att de skulle användas för att undkomma nationell reglering, som de tyska reglerna om styrelserepresentation.

En annan fråga på den EU-rättsliga agendan har rört möjligheten för bolag att flytta säte från ett land till ett annat. Det har diskuterats om regler om flytt av säte borde harmoniseras (det s.k. fjortonde bolagsrättsdirektivet).

EU-domstolens stora avdelning har i målet C-106/16 Polbud prövat om ett krav på likvidation före flytt av säte är förenligt med EU-rätten och då särskilt etableringsrätten. Bolaget Polbud hade beslutat att flytta sitt säte från Polen till Luxemburg. Verksamheten skulle fortsätta att bedrivas i Polen. Flytten skulle enligt beslut ske utan att bolaget förlorade sin status som juridisk person. Polbuds ansökan om att strykas från bolagsregistret avslogs då Polbud inte gav in intyg om att bolaget hade likviderats. Frågan till EU-domstolen var om kravet på likvidering var förenligt med den fria etableringsrätten.

EU-domstolen gör en sedvanlig frirörlighetsprövning av det polska kravet på likvidation. Domstolen slår fast att det utgjorde en inskränkning av den fria etableringsrätten. En sådan inskränkning kunde i och för sig motiveras utifrån tvingande skäl av allmänintresse, i detta fall skydd för borgenärer, minoritetsaktieägare och arbetstagare. Domstolen fäste emellertid vikt vid argumentet att detta skydd kunde säkerställas på andra sätt och att den polska regleringen således gick utöver vad som var nödvändigt. Att flytta sitt säte till en annan stat som har mer gynnsam lagstiftning utgör heller inte ett missbruk av EU-rätten.

Konsekvenserna av flytt av säte synes vara att den lag som styr bolagets interna organisation ändras från en dag till en annan. Vilka konsekvenser det skulle ha om det flyttas från ett land med styrelserepresentation för arbetstagarna till ett land som saknar sådana regler är oklart.

Domen torde leda till att diskussionen om reglering av flytt av säte kommer att återupptas på EU-nivå. I den diskussionen kommer arbetstagarnas styrelserepresentation att vara en de centrala frågorna. Den lösning som hittills har antagits när den har aktualiserats, exempelvis när det gäller gränsöverskridande fusioner, har varit en form av stupstocksregler som blir tillämpliga om inte parterna lyckas lösa frågan i förhandlingar. Såvitt gäller styrelserepresentation är den regleringen osedvanligt svårtillgänglig.

En annan sak är om domen kommer att föranleda några ändringar i nationell rätt. Det är t.ex. enligt svenska aktiebolagslagen inte möjligt att med ”bibehållen identitet” flytta säte från ett land till ett annat. Såvitt känt är det emellertid inte något som i hög utsträckning efterfrågas.

Erik Sjödin
universitetslektor
Institutet för social forskning
Stockholms universitet.

C-106/16 Polbud, dom 25 oktober 2017