EU & arbetsrätt 1 2018

Även jour i hemmet kan vara arbetstid

Jourtid i hemmet är arbetstid om arbetstagaren är skyldig att inställa sig hos arbetsgivaren inom åtta minuter, eftersom möjligheterna att ägna sig åt andra aktiviteter då inskränks i väsentlig mån. Det säger EU-domstolen i en ny dom som ytterligare preciserar vad som räknas som arbetstid i arbetstidsdirektivets (2003/ 88) mening.

Kärande i målet är en man, Rudy Matzak, som tjänstgjorde som frivillig brandman i den belgiska staden Nivelles. Enligt lokala föreskrifter var han skyldig att bo på en plats som gjorde det möjligt att vara på brandstationen inom åtta minuter, och när han hade jour måste han hela tiden hålla sig inom ett avstånd som på samma sätt gjorde att han kunde infinna sig inom åtta minuter.

De frivilliga brandmännen hade andra villkor än yrkesbrandmännen. De avlönades inte på samma sätt, och de frivilliga brandmännen omfattades inte av den lag som genomförde arbetstidsdirektivet i Belgien, eftersom de inte ansågs vara arbetstagare.

Rudy Matzak väckte talan mot staden och yrkade bland annat ersättning för jourtjänstgöring i hemmet, vilken enligt honom skulle anses som arbetstid. Arbetsdomstolen i Bryssel bad EU-domstolen om ett förhandsavgörande. Frågorna handlade både om ifall medlemsstaterna kan undanta vissa kategorier av brandmän från hela den nationella reglering som genomför arbetstidsdirektivet, och huruvida jourtid i hemmet är arbetstid när de krav som ställs på arbetstagaren i väsentlig mån begränsar möjligheterna till andra aktiviteter.

EU-domstolen börjar med att konstatera att medlemsstaterna inte kan undanta de frivilliga brandmännen från de skyldigheter som följer av direktivet, och att de inte kan tillämpa några egna definitioner av begreppen ”arbetstid” och ”viloperioder”.

När det gäller dessa definitioner har EU-domstolen för länge sedan gjort klart att arbetstidsdirektivet bara erkänner två kategorier av tid: arbetstid och vilotid. När man tolkar och tillämpar direktivets regler på olika former av jourtjänstgöring måste man alltså inordna jourtiden i endera av dessa två kategorier. Något mellanting finns inte. Vad som räknas som arbetstid har då inte att göra med arbetets intensitet eller hur produktiv arbetstagaren är. Sålunda har domstolen i målet Simap (C-303/98) slagit fast att jourtjänstgöring på arbetsplatsen är arbetstid även om arbetstagaren inte faktiskt utför arbete hela tiden.

Det avgörande, framhåller EUdomstolen, är att arbetstagarna måste vara fysiskt närvarande på en plats som arbetsgivaren bestämmer och hålla sig tillgängliga för att omedelbart kunna tillhandahålla de tjänster som arbetsgivaren har behov av. En sådan skyldighet gör det omöjligt för arbetstagarna att välja var de ska vistas och ingår därför i utförandet av deras arbetsuppgifter.

Det är annorlunda om arbetstagaren har bakjour i hemmet och måste hålla sig ständigt nåbar utan att behöva vara på arbetsplatsen. Visserligen står arbetstagaren även då till arbetsgivarens förfogande men kan ändå disponera sin tid och ägna sig åt sina egna intressen med mindre inskränkningar. I sådana fall ska enbart den tid som arbetstagaren faktiskt tillhandahåller tjänster anses som arbetstid.

Situationen i det aktuella målet skiljer sig emellertid från den situationen, påpekar domstolen. Rudy Matzak var inte bara tvungen att vara nåbar under jouren, han var dels skyldig att inställa sig på arbetsplatsen inom åtta minuter, dels tvungen att befinna sig på en plats som arbetsgivaren bestämde. Sådana krav begränsar objektivt sett arbetstagarens möjligheter att ägna sig åt sina personliga intressen och sociala aktiviteter. Under dessa omständigheter är jourtiden arbetstid i direktivets mening.

Kerstin Ahlberg

Mål C‑518/15 Ville de Nivelles mot Rudy Matzak, dom den 21 februari 2018