EU & arbetsrätt 2 2018
Klagomål mot ingrepp i isländsk strejk var ”manifestly ill-founded”
Vissa aspekter av föreningsfriheten är enligt Europadomstolen oumbärliga. Till dessa hör inte strejkrätten. Strejkrätten skyddas visserligen av Europakonventionen, men bara om utövandet av föreningsfriheten enligt artikel 11 annars skulle bli illusoriskt. Detta fick den isländska Fackföreningen för akademiker erfara när Europadomstolen nyligen avvisade föreningens klagomål mot Island som ”manifestly ill-founded”. Att som det isländska parlamentet totalförbjuda strejk för 18 fackföreningar när vissa av dem redan strejkat i fyra månader, delvis parallellt med en förhandlingsrunda, ansågs inte leda till att föreningsfriheten blev illusorisk. Någon rätt till ett kollektivavtal eller att få igenom sina förhandlingskrav finns inte.
Inför Europadomstolen var parterna överens om att ett intrång i föreningsfriheten hade ägt rum. Ett sådant intrång kan vara godtagbart om det uppfyller kraven i artikel 11.2, dvs. att det är föreskrivet i lag och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för att förebygga oordning eller brott, skydda hälsa eller moral eller andra personers fri- och rättigheter.
Att intrånget hade skett genom lag var oomtvistat liksom att det hade ett legitimt syfte. Alla de berörda fackföreningarnas medlemmar arbetade i statlig sektor och många inom hälso- och sjukvården. Islands Högsta domstol hade bedömt att strejken utgjorde ett allvarligt hot mot allmän säkerhet och andras rättigheter, nämligen den konstitutionellt skyddade rätten till hälsa, en utgångspunkt som Europadomstolen godtog.
Om intrånget var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle var däremot tvistigt. För att avgöra detta ska intrånget motsvara ett ”pressing social need’”, motivet till intrånget ska vara relevant och tillräckligt och intrånget ska vara proportionerligt mot det legitima syfte som ska främjas. Europadomstolen påtalade att fackföreningen redan utnyttjat två av föreningsfrihetens oumbärliga aspekter; den hade nämligen dels sökt förmå arbetsgivaren att lyssna på vad den ville säga å sina medlemmars vägnar, dels förhandlat kollektivt genom både den förhandling som ägt rum och de 24 möten hos medlaren som avklarats innan lagen antogs. Lagen gav dessutom parterna en frist om två veckor att komma överens innan strejkförbudet slog till. Den isländska Högsta domstolen hade tagit alla dessa omständigheter i beaktande när den avgjort tvisten och bedömt att alla försök att komma överens i förhandlingsfrågan var uttömda. Att förbudet omfattade alla förbund i den klagande fackföreningen och inte bara de strejkande kunde också motiveras – i annat fall hade de andra kunnat träda in i strejken och utsätta motparten för fortsatt tryck. Europadomstolen ansåg att den avvägning mellan de motstående intressena som den isländska Högsta domstolen gjort byggde på de principer som Europadomstolen utvecklat för en bedömning av om föreningsfriheten kränkts. Islands Högsta domstol agerade därför inom ramen för den bedömningsmarginal som står till buds när motstående intressen mellan arbetare och arbetsgivare aktualiseras och gjorde en rimlig avvägning mellan vidtagna åtgärder och det legitima syfte som främjades. Klagomålet ansågs därför vara ”manifestly ill-founded” och kommer alltså inte att tas upp till egentlig prövning. Europadomstolen drar sig för att sticka ut hakan när det gäller omfattningen av skyddet för strejkrätten. Det är dock värt att komma ihåg att Europadomstolens lista över de aspekter av föreningsfriheten som är oumbärliga inte är uttömmande utan kan utvecklas i takt med den allmänna utvecklingen av arbetsrätten. Tiden är dock kanske inte den rätta just nu. Tvisten inom ILO om strejkrättens omfattning gör saken extra känslig ( se EU & arbetsrätt 2/2015 s. 5).
Petra Herzfeld Olsson
