EU & arbetsrätt 2 2018
Nya utstationeringsregler: ”Hårda kärnan” utökas och alla värdlandets villkor ska tillämpas efter tolv månader
Den 21 juni antog EU:s ministerråd till sist den kompromiss om ändringar i utstationeringsdirektivet som Europaparlamentet hade röstat ja till den 25 maj. Då hade vissa politiker ända sedan början av mars gjort reklam för de nya reglerna som skulle innebära att lika lön för lika arbete på samma plats äntligen skulle gälla även för utstationerade arbetstagare. När texten nu har offentliggjorts kan man konstatera att det är oklart hur stor förändringen faktiskt blir bara för att ordet ”minimilön” har ersatts med ”lön”. Direktivet innehåller dock andra intressanta nyheter.
Med lön menas enligt de nya reglerna ”alla lönekomponenter som är obligatoriska” enligt värdlandets lagstiftning eller kollektivavtal som uppfyller vissa krav. Den definitionen låter närmast som en kodifiering av vad som redan gäller efter EU-domstolens dom i det finska elektrikermålet från 2015 (Mål C-396/13 Sähköalojen ammattiliitto).
I det nya direktivet har dock ”den hårda kärnan”, dvs. listan över de områden där det utstationerade företaget ska tillämpa värdlandets regler, utökats med två punkter.
För det första ska utstationerade arbetstagare garanteras samma villkor som inhemska arbetstagare när det gäller inkvartering som tillhandahålls av arbetsgivaren när de är borta från sin ordinarie arbetsplats (artikel 3.1.h).
För det andra ska de också ha samma ersättningar för utgifter för resa, kost och logi som inhemska arbetstagare har rätt till när de är borta från hemmet av yrkesmässiga skäl. Det sistnämnda gäller dock enbart sådana utgifter som de får när de måste resa till och från sin ordinarie arbetsplats inom värdstaten, eller när deras arbetsgivare tillfälligt skickar dem till en annan arbetsplats än den ordinarie, preciserar direktivet (artikel 3.1.i).
Detta är något annat än ersättning för sådana kostnader för resa, kost och logi som faktiskt har uppkommit till följd av själva utstationeringen. Sådana kostnader ska ersättas ”i enlighet med den lagstiftning eller praxis som är tillämplig på anställningsförhållandet” (artikel 3.7). Europeiska kommissionen har, i ett uttalande som fogats till parlamentets lagstiftningsresolution, känt behov av att understryka att detta i princip är liktydigt med lag eller praxis i hemlandet, såvida inte något annat följer av EU:s regler om internationell privaträtt.
En större nyhet är att begränsningen till villkoren i den hårda kärnan bara ska gälla i tolv månader eller – om arbetsgivaren lämnar in en motiverad anmälan – arton månader. Om utstationeringen varar längre än så ska arbetstagarna garanteras samtliga de arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdstaten, utom kompletterande tjänstepensioner och regler om ingående och uppsägning av anställningsavtal. Något förbud mot längre utstationeringar är det alltså inte tal om, och skäl 10 i direktivets ingress framhåller att alla bestämmelser i värdstaten som blir tillämpliga efter tolv/arton månader fortfarande måste vara förenliga med friheten att tillhandahålla tjänster.
Andra nyheter:
• Arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag ska ha samma arbets- och anställningsvillkor som bemanningsanställda i värdstaten. Enligt det gällande direktivet är detta inte obligatoriskt.
• Medlemsstater som har allmängiltiga kollektivavtal ska inte längre vara hänvisade till att enbart tillämpa dessa på de utstationerade arbetstagarna (se målet C-346/06 Rüffert), utan ska även kunna tillämpa andra kollektivavtal som uppfyller kraven i artikel 3.8 andra stycket.
• Nya och utförliga regler införs om samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller information och övervakning och kontroll av att utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet (2014/67) efterlevs. Om en medlemsstat upptäcker att ett företag felaktigt har gett sken av att arbetstagare är utstationerade i direktivets mening (t.ex. av ett brevlådeföretag som inte har någon egentlig verksamhet i den stat som de sänds ut ifrån) ska den säkerställa att arbetstagarna får arbets- och anställningsvillkor enligt ”rätt” lagstiftning. Detta får dock inte leda till att de omfattas av mindre förmånliga villkor än dem de skulle ha fått som utstationerade arbetstagare, vilket skulle kunna hända om EU:s internationella privaträtt pekar ut hemlandets lagstiftning och praxis som tillämplig.
Direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna två år efter att det trätt i kraft.
Lastbilsförare som utstationeras får dock vänta ytterligare ett tag på nya regler. Enligt kommissionen är förhållandena inom vägtransportbranschen så speciella att det behövs särskilda utstationeringsregler där, och kommissionens förslag till sådana regler (se EU & arbetsrätt nr 1–2/2017 s. 9) behandlas just nu i Europaparlamentet. Förare som kör internationella vägtransporter kommer att fortsätta omfattas av dagens direktiv ända till dess att parlamentet och ministerrådet har nått en kompromiss om specialregler för dessa.
Kerstin Ahlberg
