EU & arbetsrätt 2 2018

Förhandsbesked från EU-domstolen delar svenska Arbetsdomstolen

Vitt skilda tolkningar av EU-domstolens förhandsbesked blev resultatet när den svenska Arbetsdomstolen (AD) slutligen avgjorde ett mål om kollektivavtalstolkning vid verksamhetsövergång. Tvisten avsåg beräkning av anställningstid hos förvärvaren: skulle arbetstagarna få tillgodoräkna sig anställningstid hos överlåtaren från tiden före verksamhetsövergången? I kollektivavtalen som gällde före och efter verksamhetsövergången fanns likalydande regler om att arbetstagare över 55 år med minst tio års anställningstid hade rätt till förlängd uppsägningstid vid arbetsbristuppsägning. Om anställningstiden hos överlåtaren fick räknas med, så hade arbetstagarna i målet rätt till förlängd uppsägningstid – och det var detta som parterna tvistade om, och som föranledde AD:s begäran om förhandsbesked om hur företagsöverlåtelsedirektivet (2001/23) skulle tolkas.

EU-domstolen svarade att förvärvaren måste, ”i samband med uppsägningen av en arbetstagare som äger rum mer än ett år efter övergången av ett företag, ta med arbetstagarens anställningstid hos överlåtaren i beräkningen av den anställningstid som är relevant för att avgöra vilken uppsägningstid som arbetstagaren har rätt till” (mål C-336/15, se EU & arbetsrätt 1- 2/2017 s. 3).

Rättsläget kunde därmed förefalla klart, dvs. att fackets talan skulle bifallas. Men tvisten i AD gick vidare, och domstolens majoritet avslog slutligen fackets talan. Hur kunde då majoriteten – mot bakgrund av det klara beskedet från EU-domstolen – komma till slutsatsen att arbetstagarna inte skulle få tillgodoräkna sig anställningstiden från tiden före övergångarna?

Majoriteten analyserar EUdomstolens dom noggrant och noterar då att denna vilar på förutsättningarna att kollektivavtalen som reglerade anställningsvillkoren hos överlåtaren varken sagts upp, omförhandlats, löpt ut eller ersatts av andra kollektivavtal, att förvärvararen inte anpassat anställningsvillkoren efter ett år samt att kollektivavtalen före och efter övergången varit identiska.

Vid en jämförelse av fakta i målet på nationell nivå och EU-domstolens dom framstår det för läsaren av som om AD:s majoritet ansett att EU-domstolen missuppfattat omständigheterna i den nationella tvisten.

Det är mot denna bakgrund som AD:s majoritet tolkar förhandsbeskedet, och här finns förklaringen till att det kan framstå som om AD:s majoritet och EU-domstolen kommit till olika slutsatser om EUrättens innebörd.

AD:s majoritet – alla ledamöter utom arbetstagarledamöterna – framhöll att villkoren i överlåtarens kollektivavtal hade ersatts av förvärvarens kollektivavtal, och beslutade att det inte fanns förutsättningar att tillämpa överlåtarens kollektivavtal på beräkningen av anställningstiden. Det spelade inte någon roll att de övertagna arbetstagarna fick kortare uppsägningstid än de skulle ha haft om de blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före övergången.

AD:s minoritet – arbetstagarledamöterna – tolkade EU-domstolens förhandsbesked på motsatt sätt: anställningstiden hos överlåtaren måste beaktas vid beräkningen av vilken uppsägningstid som arbetstagarna hade rätt till. Eftersom förvärvarens kollektivavtal på den här punkten var identiskt med överlåtarens kollektivavtal kunde arbetstagarna inte åläggas villkor som var mindre fördelaktiga än vad som gällde före övergången. Det skulle strida mot direktivet, eftersom arbetstagarnas läge skulle försämras enbart på grund av verksamhetsövergången.

Majoriteten förefaller dels utgå från att arbetstagarnas rättigheter ska balanseras mot förvärvarens, dels ge försteg åt förvärvarens möjlighet att göra de anpassningar och omställningar som anses nödvändiga. Minoriteten verkar istället anse att det faktum att kollektivavtalen varit likalydande inneburit ett förbud mot att försämra arbetstagarnas villkor och utgå från att en resultatorienterad analys ska vara avgörande vid tillämpningen av reglerna om verksamhetsövergång.

Tvisten illustrerar hur svårt EUdomstolens uppdrag är i den stora Europiska Unionen, och att systemet för EU-rättens genomslag i medlemsstaterna är invecklat. EUdomstolen ska tolka EU-rätten så att denna kan tillämpas på samma sätt i alla medlemsstater – men för att detta system ska fungera krävs att EU-domstolen uppfattar de nationella tvister som skickas till den korrekt. De nationella domstolarnas uppgift blir därefter att tolka EU-domstolens domar och foga in dem i den nationella arbetsrätten.

Förhoppningsvis kommer AD:s dom att uppmärksammas i diskussionen om EU-domstolen och systemet för EU-rättens genomslag i medlemsstaterna. Domen kan t.ex. sägas stärka argumenten för att inrätta en arbetsrättslig avdelning i EU-domstolen, eftersom detta nog minskar risken för sådana missuppfattningar som i det här ärendet.

Niklas Selberg jur.dr., Lunds universitet

AD 2018 nr 35, dom den 30 maj 2018