EU & arbetsrätt 2 2018
Polisens restid var arbetstid men kunde betalas som restid
All restid var arbetstid i arbetstidsdirektivets och arbetsmiljölagens mening, men det innebär inte att all restid skulle betalas som övertidsarbete enligt polisernas kollektivavtal. Det blev norska Høyesteretts slutsats i målet om tre resor som polisen Torbjørn Selstad Thue gjorde till och från tjänstgöringsställen långt ifrån den ordinarie arbetsplatsen.
Thues arbete innebar att han ibland var tvungen att köra flera timmar utanför ordinarie arbetstid för att infinna sig på platsen där ett uppdrag skulle utföras (se EU & arbetsrätt 1-2/2017 s. 3). Ibland fick han övertidsersättning för resorna, men andra gånger fick han bara den lägre ersättning som gällde för inrikes resor enligt kollektivavtalet. Thue och hans fackförbund Politiets fellesforbund ansåg dock att alla resorna – i detta fall totalt drygt nio timmar – skulle betalas som övertid. De anförde att begreppet arbetstid i kollektivavtalet skulle tolkas på samma sätt som 10 § i den norska arbetsmiljölagen (arbeidsmiljøloven) vilken i likhet med EU:s arbetstidsdirektiv (2003/88) bara räknar med två kategorier, nämligen arbetstid och arbetsfri tid. Arbetsgivaren invände emellertid att enbart den tid under en resa som går åt till aktivt arbete är arbetstid.
För att kunna avgöra tvisten begärde Høyesterett ett rådgivande yttrande från Efta-domstolen om tolkningen av arbetstidsdirektivet. Efta-domstolens svar var entydigt: Under de omständigheter som gällde i målet är restid arbetstid i direktivets mening (se EU & arbetsrätt 4/2017 s. 1). Høyesteretts slutsats blev följaktligen att restiden i alla tre fallen var arbetstid enligt skyddsbestämmelserna i arbetsmiljölagen.
Domen får alltså konsekvenser för beräkningen av de olika viloperioder som Thue och hans kolleger ska ha enligt arbetsmiljölagen. När det gäller ersättningen fick han däremot bara delvis bifall till sin talan. Hur restiden ska betalas regleras inte i lagen utan beror på hur kollektivavtalet ska tolkas. Det är framförhandlat av arbetsmarknadens parter och de kan dela in arbetstiden i fler kategorier, t.ex. arbetstid och restid, konstaterar Høyesterett. Och det finns, enligt domstolen, inget som tyder på att parterna i det här fallet har haft för avsikt att grunda begreppen ”arbetstid” och ”övertid” på arbetsmiljölagens tudelning. Kollektivavtalet innehåller tvärtom egna definitioner av de två begreppen. Vid en tolkning av avtalets ersättningsregler kommer Høyesteretts majoritet fram till att Thue har rätt till övertidsersättning för tre av de drygt nio timmar som han begärt sådan ersättning för. En av domarna var skiljaktig och ville bifalla alla hans yrkanden.
Kerstin Ahlberg
