EU & arbetsrätt 1 2019
Europarådets kommitté för sociala rättigheter: Maktobalans avgör om egenföretagare ska få sluta kollektivavtal
När nya anlitandeformer för att få arbete utfört uppkommer får frågan om vilka av dessa som kan omfattas av kollektivavtal central betydelse. Europarådets sociala kommitté satte nyligen fingret på vad som i Europeiska sociala stadgans mening ska avgöra om egenföretagares kollektivavtal ska undantas från konkurrensrättens förbud mot prissamarbete mellan företag eller inte.
Den klagande parten, den Irländska fackliga centralorganisationen ICTU, menade att ett förbud för vissa egenföretagare, nämligen dubbare, frilansjournalister och musiker, att träffa kollektivavtal stod i strid med artikel 6.2 om kollektiva förhandlingar i Europarådets sociala stadga. Förbudet hade föranletts av EU-domstolens dom FNV Kunsten Informatie en Media (C-413/13) enligt vilken enbart så kallade falska egenföretagare kan omfattas av kollektivavtal. I övrigt uppträder egenföretagarna som företag och deras fackliga organisationer som företagssammanslutningar och därmed omfattas de av konkurrensrätten (se EU & arbetsrätt nr 4/2014 s. 6).
Europeiska sociala kommittén konstaterar att egenföretagare i huvudsak inte nämns i stadgan men att dess bestämmelser gäller också för egenföretagare om inte annat sägs. Artikel 6.2 är en sådan artikel. Kommittén tar avstamp i utvecklingen av arbetslivet där andra kontraktsformer än anställningsavtal främjas och affärsrisk flyttas från den arbetsköpande till den arbetssäljande parten. Detta har enligt kommittén lett till att ett växande antal arbetare inte definieras som beroende arbetstagare, inklusive lågavlönade arbetare eller tjänsteleverantörer som de facto är helt beroende av en eller fler tjänsteköpare. Den utvecklingen måste beaktas när tillämpningsområdet för artikel 6.2 bestäms. Kommittén gör en stor poäng av att det är den enskilda arbetstagarens svaga förhandlingsposition när villkor i anställningsavtalet ska fastställas som rättfärdigar att anti-kartellregleringen inte ansetts tillämplig på kollektivavtal.
För att avgöra vilket tillämpningsområde för kollektiva förhandlingar som skyddas av stadgan räcker det därför inte att dra en gräns mellan arbetstagare och egenföretagare. Den avgörande faktorn är snarare om det föreligger en obalans i makten mellan den som tillhandahåller arbetet och den som köper det. När de som tillhandahåller arbetet inte har något reellt inflytande över kontraktsinnehållet, så måste de ges möjlighet att utjämna maktbalansen genom kollektiva förhandlingar.
Innan Europeiska sociala kommittén avgjorde ärendet ändrade Irland emellertid sin lagstiftning. De tre kategorierna egenföretagare som klagomålet inledningsvis gällde undantogs från konkurrensrätten. ICTU menade dock att situationen fortfarande innebar en kränkning av stadgans artikel 6.2 eftersom andra kategorier egenföretagare inte omfattas av undantaget. För falska egenföretagare och beroende egenföretagare kan arbets- och näringsministern från fall till fall medge undantag från konkurrensrätten, förutsatt att undantaget anses förenligt med EU-rätten. ICTU såg EU-rätten som ett hot.
Europeiska sociala kommittén klargör att egenföretagare, enligt stadgan, kan berövas rätten till kollektiva förhandlingar genom organisationer som företräder dem ifråga om ersättning för tjänst bara i den mån förbudet framgår av lag, främjar ett legitimt intresse och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (artikel G i stadgan). Det tidigare förbudet för vissa egenföretagare att delta i kollektiva förhandlingar var angivet i lag och avsåg att säkerställa effektiv och fri konkurrens och därmed det legitima syftet att skydda andras rättigheter och friheter, menade kommittén. Däremot var det inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, eftersom begreppet företag var för vittomfattande när det inbegrep dubbare, frilansjournalister och musiker. Dessa yrkesgrupper uppfyllde inte alla eller de flesta kriterier för att vara genuint oberoende egenföretagare, som att ha flera kunder, ha rätt att hyra in personal och att kunna fatta viktiga strategiska beslut om företagets skötsel. De aktuella egenföretagarna kunde inte påverka sin lön om de nekades rätten att förhandla kollektivt. Kommittén menade också att deras rätt att förhandla kollektivt och träffa kollektivavtal inte skulle störa konkurrensen på något annat mer påtagligt sätt än kollektivavtal för vanliga arbetstagare gör.
Kommittén konstaterade att den kränkning av stadgan som klagomålet gällde hade undanröjts genom den nya reglering som antagits efter att detta lämnats in. Huruvida de nya reglerna skulle kunna kränka stadgan kunde kommittén inte dra några slutsatser om, eftersom tolkningen ännu var oviss. Kommittén underströk dock att den ansvariga ministern måste följa kommitténs principiella utgångspunkt vid tillämpningen av reglerna.
Apropå ”hotet” från EU-rätten upprepade kommittén ståndpunkten från det svenska Laval-klagomålet att den inte kan uttala sig om EU-rätten som sådan utan bara om nationell rätt (se EU & arbetsrätt 4/2013 s. 4) och kommenterade inte den påstådda risken med kopplingen till EU-rätten. Den upprepade dock att en stat är skyldig att säkerställa respekt för stadgan när den genomför EU-rätten.
Irland ansågs sammanfattningsvis inte ha kränkt stadgans artikel 6.2 om kollektiva förhandlingar. I sitt beslut sätter kommittén emellertid fingret på vad som bör avgöra om en arbetande person ska kunna omfattas av kollektivavtal eller inte. Kommittén tar fasta på kollektivavtalets funktion som utjämnare av makt mellan arbetare och arbetsgivare och menar att även egenföretagare ska kunna omfattas av ett sådant system i de fall som de har behov av motsvarande skydd.
Petra Herzfeld Olsson
