EU & arbetsrätt 1 2019

Italiensk domstol erkänner inte dansk dom om utstationeringsskadestånd

Domstolen i Siracusa på Sicilien vägrar att erkänna en dom där den danska Arbejdsretten förpliktar ett italienskt företag att betala 14 miljoner danska kronor till en dansk fackförening. Motiveringen är att domen strider mot grunderna för den italienska rättsordningen.

2017 meddelade Arbejdsretten dom i en tvist mellan den danska fackföreningen 3F och det italienska företaget Solesi. Solesi förpliktades att betala 14 miljoner danska kronor till 3F eftersom företaget hade brutit mot ett danskt kollektivavtal genom att betala för lite lön till arbetstagare som var utstationerade till Danmark.

Med stöd av EU:s Bryssel I-förordning ska en dom från en medlemsstat erkännas i andra medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande. En berörd part har emellertid möjlighet att ansöka om att domen inte ska erkännas i ett annat land på vissa grunder som räknas upp i förordningens artikel 45. Solesi ansökte i domstolen i Siracusa på Sicilien att den danska domen inte skulle erkännas eftersom den stred mot ”ordre public” i Italien.

Att något är i strid med ordre public innebär att det är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i ett land. EU-domstolen har tolkat denna grund för att vägra erkänna en utländsk dom mycket restriktivt med hänsyn till principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Det är inte tillräckligt att den dom som ska erkännas är feldömd, den måste innebära ett ”åsidosättande av en bestämmelse av grundläggande betydelse i unionens rättsordning och således i rättsordningen i den stat där domen görs gällande”.

Den italienska domstolen nämner dock inte EU-domstolens snäva tolkningsutrymme för vad som kan anses vara i strid med ordre public. I stället menar domstolen att Arbejdsrettens dom i själva verket är straffrättslig, och att den är oförenlig med grunderna för den italienska rättsordningen eftersom den strider mot den grundläggande straffrättsliga legalitetsprincipen. Inom straffrätten innebär legalitetsprincipen att ingen ska dömas för något som inte är brottsligt. Mot detta anses Arbejdsretten ha brutit eftersom det inte var tillräckligt tydligt för det italienska företaget att det skulle behöva betala 14 miljoner danska kronor till 3F.

Ur ett internationellt privaträttsligt perspektiv är domen anmärkningsvärd eftersom den inte tycks ha tagit hänsyn till det snäva utrymme som EU-domstolen har gett för att vägra erkänna en utländsk dom på grund av ordre public. Förhastade slutsatser ska dock inte dras av denna dom som kommer från en förstainstansdomstol. Domen har överklagats av den danska arbetstagarsidan. Saken har emellertid potential att bli ett avgörande vägskäl för den nordiska modellen.

Erik Sinander, jur. dr.
Stockholms universitet

Arbejdsrettens dom av den 8 december 2017 i sag nr. AR2015.0254 och dom av Tribunale di Siracusa av den 5 december 2018 i mål nr 577/2018