EU & arbetsrätt 1 2020


Kommissionen: minimilönerna ska vara adekvata, täcka fler och uppdateras regelbundet

Avsikten är inte att direkt slå fast en viss minimilön för hela EU, och inte heller att inrätta en enhetlig metod för att lägga fast minimilöner i medlemsländerna. Och framför allt är syftet inte att införa lagstadgad minimilön i länder med hög kollektivavtalstäckning där lönerna sätts uteslutande genom kollektiva förhandlingar. Det underströk Europeiska kommissionen när den inledde den första omgången av samråd med arbetsmarknadens parter om planerna på någon form av EU-regler om ”rättvisa” minimilöner. 

Enligt artikel 154 i EUF-fördraget måste kommissionen alltid samråda med arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer på EU-nivå när den överväger att lägga fram lagförslag på det socialpolitiska området. Om den vill gå vidare efter att ha hört deras synpunkter i en första omgång ska den samråda med dem en gång till om vad lagförslaget ska innehålla.  

I den första samrådsomgången om minimilönerna beskriver kommissionen varför den anser att sådana regler behövs på EU-nivå. Situationen för de lågavlönade arbetstagarna har försämrats de senaste årtiondena och löneskillnaderna har ökat. Det gäller särskilt lågutbildade, människor i serviceyrken och de som har sina första jobb. Bland låginkomsttagarna riskerar särskilt de som har otypiska anställningar att hamna i fattigdom trots att de arbetar. Kommissionen konstaterar också att minimilöner i medlemsländerna i många fall inte är ”adekvata”, det vill säga de är för låga för att ge en anständig levnadsstandard. Ett annat problem är att de inte täcker alla arbetstagare. 

De regler som kommissionen tänker sig skulle garantera
• att minimilönerna är adekvata i förhållande till de ekonomiska och sociala förhållandena i varje medlemsland
• att de täcker en hög andel av arbetstagarna
• att arbetsmarknadens parter får delta när minimilönerna revideras
• och att lagstadgade minimilöner sätts enligt nationella ramverk som bygger på tydliga och fasta kriterier med rimligt täta och regelbundna uppdateringar. 

Samrådsdokumentet avslutas med tre frågor till parterna. Håller de med om kommissionens beskrivning av problemen och vad som kan behöva göras, anser parterna att åtgärder på EU-nivå behövs och kan de i så fall tänka sig att försöka förhandla om någon av de frågor som kommissionen tar upp?  

Parterna lämnade sina svar i slutet av februari och kommissionen har nu en svår uppgift när den ska väga samman de olika synpunkterna till en ordning som å ena sidan ”garanterar” allt detta samtidigt som den inte på något vis begränsar parternas autonomi i länder som de nordiska. Att säga tulipanaros är lätt. Det är svårare att göra en. 

Kerstin Ahlberg


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör