EU & arbetsrätt 2 2020


 

Svenska målares restid var inte arbetstid

Den tid då målarna reste från hemmet till den första arbetsplatsen för dagen och tillbaka från den sista var inte arbetstid i arbetstidsdirektivets (2003/88) mening. Det slår den svenska Arbetsdomstolen fast i ett mål där omständigheterna, enligt domstolen, skilde sig från dem i målet Tyco i EU-domstolen. 

I riksavtalet mellan Svenska Målareförbundet och Måleriföretagen i Sverige har parterna avtalat om bl.a. restid och arbetstid. Sedan EU-domstolen i målet Tyco (C- 266/14, EU:C:2015:578) slagit fast att restid till dagens första och från dagens sista kund för ambulerande larmtekniker var arbetstid i arbetstidsdirektivets mening var kollektivavtalsparterna oense om hur restid skulle betraktas för målare i Sverige. Målareförbundet, som menade att restid är ersättningsgill arbetstid, lyfte frågan i avtalsrörelserna år 2016 och 2017 utan att parterna kunde komma överens. 

Hos en målerifirma i Malmö som är medlem i arbetsgivarorganisationen var arbetet organiserat så att målarna skulle resa direkt till dagens första kund och avsluta arbetsdagen hos den sista kunden utan att inställa sig i målerifirmans lokaler. Ned hänvisning till Tyco-målet väckte Målareförbundet talan i Arbetsdomstolen om att de ambulerande målarnas restid till första kund och från sista kund skulle anses vara arbetstid. Arbetsgivarorganisationen menade däremot att restid till och från arbetet inte är arbetstid. 

Arbetsdomstolen prövade om de svenska målarnas restid var att betrakta som arbetstid mot bakgrund av hur EU-domstolen tolkat begreppet i Tyco-domen. Enligt EU-rätten är det fråga om arbetstid om arbetstagaren utför aktiviteter eller uppgifter och står till arbetsgivarens förfogande på plats som arbetsgivaren anvisat. I Tyco-domen menade EU-domstolen att arbetstagarna stod till arbetsgivarens förfogande när de körde till och från arbetet eftersom de inte hade en fast arbetsplats. I det aktuella målet kommer dock Arbetsdomstolen till slutsatsen att arbetstagarna inte stått till arbetsgivarens förfogande under resorna eftersom arbetsgivaren inte bestämt hur arbetstagarna skulle ta sig till arbetet och heller inte brukade beordra målarna under arbetstiden. Vidare argumenterar Arbetsdomstolen att det åligger de flesta arbetstagare att resa till och från arbetet och att det därför inte kan anses vara en så stor inskränkning i arbetstagarnas fritid. Slutligen menar Arbetsdomstolen att en viktig skillnad mellan Tyco-målet och det nu aktuella är att arbetstagarna i det förra fallet tidigare hade påbörjat och avslutat sina resor på regionalkontor och då fått restiden ersatt som arbetstid. Sedan Tyco hade lagt ner regionalkontoren fick arbetstagarna emellertid inte längre tillgodoräkna sig restiden som arbetstid. Till skillnad från de spanska arbetstagarna har de svenska målarna inte tidigare haft rätt att tillgodoräkna sig restiden som arbetstid. 

Arbetsdomstolen avslog arbetstagarsidans begäran om att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen. Det är enligt min mening beklagligt eftersom det skulle behövas förtydliganden om hur arbetstidsdirektivet ska tolkas. Ett klargörande från EU-domstolen i denna fråga vore särskilt intressant mot bakgrund av den rättsutveckling som skett på senare år och som innebär att bl.a. arbetstidsdirektivet har getts horisontell direkt effekt med stöd av EU:s stadga om grundläggande rättigheter. 

Erik Sinander, jur. dr.
Stockholms universitet 

AD 2020 nr 7, dom den 12 februari 2020 


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör