EU & arbetsrätt 3-4 2020

Medlemsstater måste se till att bemanningsarbete är tillfälligt

Bemanningsdirektivet säger visserligen inte vilka åtgärder medlemsstaterna ska vidta för att förhindra att direktivets bestämmelser kringgås genom flera på varandra följande uppdrag, men alla medlemsstater måste göra något för att se till att uthyrning av arbetstagare behåller sin tillfälliga karaktär. Det är innebörden av en färsk dom i EU-domstolen.

Klagande var en italiensk man som varit uthyrd till samma företag genom åtta avtal som hade förlängts 17 gånger i sammanlagt mer än två och ett halvt år. Han begärde att domstolen i Brescia skulle fastställa att han var tillsvidareanställd hos kundföretaget.

Enligt artikel 5.5 i bemanningsdirektivet (2008/104) ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att undvika missbruk vid tillämpningen av direktivets likabehandlingsprincip ”och särskilt för att förhindra flera på varandra följande uppdrag som syftar till att kringgå bestämmelserna i detta direktiv”. Fram till 2014 innebar italiensk lag att uthyrning av arbetskraft var tillåten endast under viss tid och enbart av vissa skäl, men de reglerna upphävdes. Den italienska domstolen frågade därför EU-domstolen om det är förenligt med artikel 5.5 att lagstiftningen inte innehåller sådana begränsningar som tidigare.

EU-domstolen konstaterar att direktivet visserligen inte kräver att medlemsstaterna vidtar just de åtgärder som den italienska domstolen frågar om, men, säger den, inget hindrar EU-domstolen från att ge den nationella domstolen de uppgifter som den behöver för att själv avgöra om den nationella rätten är förenlig med unionsrätten. Därför ger den ett mer utförligt svar än den italienska domstolen bett om.

För det första preciserar EU-domstolen att direktivet inte enbart syftar till att tillgodose företagens behov av flexibilitet utan även arbetstagarnas behov av att förena privatliv och arbetsliv och bidra till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden. Detta dubbla syfte motsvarar unionslagstiftarens vilja att förena villkoren på personaluthyrningsmarknaden med ”normala” anställningsförhållanden, särskilt som den uttryckligen angav att tillsvidareanställning är det normala arbetsförhållandet. Ett syfte är alltså även att främja möjligheten för inhyrda arbetstagare att få fast anställning i kundföretaget.

Samma syfte har principen om likabehandling i artikel 5.1 i direktivet, enligt domstolen. Den säger att bemanningsanställda ska ha minst samma ”grundläggande arbets- och anställningsvillkor” som om de hade anställts direkt av kundföretaget.

Räckvidden av denna likabehandlingsprincip avgörs av hur begreppet grundläggande arbets- och anställningsvillkor ska tolkas, och domstolen tolkar det vidare än vad som uttryckligen sägs i direktivet. Den motiverar det med att direktivet ju också syftar till att ”fullt ut” garantera efterlevnad av artikel 31 i stadgan om grundläggande rättigheter, som i punkt 1 allmänt föreskriver att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. I förklaringarna till stadgan finner domstolen stöd för att ge begreppet arbetsvillkor en vid tolkning.

Enligt domstolen ålägger direktivets artikel 5.5 medlemsstaterna två olika skyldigheter. Dels ska de vidta åtgärder för att undvika missbruk av de undantag från likabehandlingsprincipen som är tillåtna enligt direktivet, dels förhindra tilldelning av på varandra följande uppdrag som syftar till att kringgå reglerna i direktivet i dess helhet. Här går domstolen emot Europeiska kommissionen som hade gjort gällande att bestämmelsen enbart går ut på att förebygga missbruk av de undantag från likabehandlingsprincipen som är tillåtna.

Sammanfattningsvis kommer EU-domstolen fram till att direktivet hindrar att en medlemsstat inte vidtar någon som helst åtgärd för att inhyrning av arbetstagare ska behålla sin tillfälliga karaktär. Den avslutar med att ge den italienska domstolen råd om hur den genom direktivkonform tolkning ska pröva om det anställningsförhållande som målet rör på ett konstlat sätt har getts formen av på varandra följande avtal om personaluthyrning för att kringgå syftena med bemanningsdirektivet.

Kerstin Ahlberg 

C-681/18 JH mot KG, dom den 14 oktober 2020