EU & arbetsrätt 3-4 2020
Nya klargöranden om tjänstepensionsförmåner vid överlåtelse av verksamhet i insolvent företag
Har förvärvaren av ett insolvent företag ansvar för tjänstepensionsrättigheter som arbetstagarna har tjänat in innan överlåtaren blev insolvent? Och vilket ansvar har garantiinstitutionen? Det är i sammanfattning frågorna i två mål i EU-domstolen där den prövade om tysk lagstiftning var förenlig med direktivet om verksamhetsövergång (2001/23) och med insolvensdirektivet (2008/94).
EM och FL arbetade för en arbetsgivare som kom på obestånd. Konkursförvaltaren överlät verksamheten till två andra företag som fortsatte att driva den. De båda arbetstagarna gjorde gällande att förvärvarna var skyldiga att ansvara för tjänstepensionsförmåner som de hade tjänat in innan insolvensförfarandet mot deras tidigare arbetsgivare inleddes. I Tyskland finns ett privaträttsligt organ, Pension- Sicherungs-Verein (PSV) som svarar för utbetalning av pensioner vid arbetsgivares insolvens och domen kom i stor utsträckning att handla om PSV:s, och i förlängningen statens, ansvar.
EM var 29 år och hade inte förvärvat någon slutgiltig rätt till tjänstepension när insolvensförfarandet inleddes. Därmed hade han ingen möjlighet att i framtiden få ersättning från PSV för de år som han tjänstgjort innan dess. Den andre arbetstagaren, FL, hade förvärvat slutlig rätt till tjänstepension som betalades ut av PSV. Det han tjänat in efter insolvensförfarandet betalades ut av förvärvaren. Den sammanlagda summan var dock lägre än vad hans pension hade varit om alla anställningsperioder räknats in och betalats av arbetsgivaren. Han menade därför att förvärvaren var skyldig att stå för den del av pensionen som inte täcktes av PSV.
Enligt EU-domstolen ville Bundesarbeitsgericht bland annat få klarhet i huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med direktivet om verksamhetsövergång, och huruvida sådana förluster som dem som EM och FL har lidit är uppenbart oproportionerliga med hänsyn till artikel 8 i insolvensdirektivet.
Tjänstepension är annorlunda reglerat än andra anställningsvillkor i direktivet om verksamhetsövergång. Enligt artikel 3.4 får medlemsstaterna föreskriva att tjänstepension ska omfattas av de rättigheter som övergår till förvärvaren vid en verksamhetsövergång. Den tyska lagstiftningen innebär att skyldigheten att betala arbetstagarnas tjänstepensioner i det här fallet delvis övergår på förvärvaren på så sätt att denne ansvarar för perioderna efter att insolvensförfarandet inletts. Eftersom artikel 3.4 tillåter medlemsstater att föreskriva antingen att förvärvaren ansvarar för tjänstepension för tidigare anställningsperioder eller att den inte har något sådant ansvar alls, ansåg EU-domstolen att en partiell skyldighet också är förenlig med artikel 3.4 a.
Därefter gick domstolen över till att bedöma artikel 3.4 b och insolvensdirektivets artikel 8 för att se om Tyskland vidtagit åtgärder för att skydda arbetstagarnas intresse kopplat till tjänstepension. Vid övergång av verksamhet efter det att ett insolvensförfarande har inletts ska skyddet för arbetstagarnas tjänstepensionsrättigheter i den mening som avses i artikel 3.4 b i direktivet om verksamhetsövergång åtminstone motsvara den skyddsnivå som krävs enligt artikel 8 i insolvensdirektivet, framhöll EU-domstolen.
EU-domstolen konstaterade att eftersom artikel 8 inte kan tolkas som att den kräver ett fullständigt skydd för dessa rättigheter, hindrar den inte att medlemsstaterna inskränker arbetstagarnas förvärvade rättigheter vid arbetsgivarens insolvens, förutsatt att de iakttar proportionalitetsprincipen. I tidigare mål har domstolen kommit fram till att ett korrekt genomförande av artikel 8 innebär att en arbetstagare har rätt till åtminstone hälften av tjänstepensionsförmånerna (se EU & arbetsrätt 1/2020 s. 8).
För EM var problemet att den tyska tolkningen av vilka pensionsrättigheter som skulle räknas endast inbegrep slutgiltiga rättigheter, något han inte hade tjänat in. Eftersom det i direktivet framgår att det inte påverkar den nationella definitionen av ”omedelbar rättighet” och ”framtida rättighet” hindrar detta inte att en medlemsstat särskiljer de rättigheter som är slutgiltiga, enligt EU-domstolen. Utrymmet för medlemsstaternas fria skön får dock inte leda till att den ändamålsenliga verkan av insolvensdirektivet, särskilt artikel 8, åsidosätts. Det skulle, fortsätter domstolen, vara fallet om det var tillåtet att undanta vissa kategorier av framtida rättigheter.
Det innebar att direktivet i EM:s fall hindrar att ett organ som PSV inte tar hänsyn till framtida pensionsrättigheter som inte är slutgiltiga om inte det minimiskydd som nämns ovan tillgodoses. Direktivet hindrar också att PSV, som i FL:s fall, beräknar det belopp som arbetstagaren har rätt till på den månatliga bruttolön som han hade när insolvensförfarandet inleddes om inte minimiskyddet tillgodoses. EU-domstolen lämnade till Bundesarbeitsgericht att avgöra om så var fallet.
Caroline Johansson
C-674/18 EM mot TMD Friction GmbH och C-675/18, FL mot TMD Friction EsCo GmbH dom den 9 september 2020
