EU & arbetsrätt 3-4 2020
Viktigt bidrag till diskussionen om hur EU:s arbetsrätt ska förstås
Silvana Sciarra: Solidarity and Conflict – European Social Law in Crisis, Cambridge University Press, 2018, 151 sid, ISBN: 9781107086067
Har ska man bäst förklara och förstå EU:s arbetsrätt? Det är en fråga som arbetsrättsforskare länge har ställt sig. EU:s arbetsrätt skapas av många aktörer. Det är EU-lagstiftaren (kommissionen, parlamentet och rådet), EUdomstolen, nationella lagstiftare och domstolar, arbetsmarknadens parter på europeisk och nationell nivå. Ingen av dessa har sista ordet om regleringens utformning. Det konkreta rättsliga materialet i form av fördrag, direktiv, rättspraxis m.m. är också så disparat att det inte låter sig beskrivas utifrån några få grundläggande ändamål eller principer.
Ett vanligt sätt att presentera EU-arbetsrätten är att anlägga ett utvecklingsperspektiv. Beskrivningen kan utgå från förståelsen av EU som ett projekt för en successivt fördjupad marknadsintegration och en stegvis utvidgning genom fler medlemsstater. Parallellt med marknadsintegrationen utvecklade EU en social dimension. Genom fördragsändringar inkluderades sociala hänsyn bland EU:s målsättningar och EU:s kompetens att lagstifta inom arbetsrättens område utökades. Särskilt under åren mellan Maastricht-fördraget 2002 och östutvidgningen 2004 antogs en lång rad sådana direktiv. Även EUdomstolen bidrog till att fördjupa den sociala dimensionen. För egen del ansåg jag vid den tiden att det fanns skäl att beskriva EU som en ekonomisk och social union.
I boken Solidarity and Conflict analyserar Silvana Sciarra utvecklingen av EU:s arbetsrätt (i en vid mening) efter östutvidgningen. Silvana Sciarra är särskilt väl lämpad för uppgiften. Som professor i arbetsrätt i Florens har hon under lång tid varit en av de allra främsta experterna i europeisk arbetsrätt. Sedan 2014 är hon domare i den italienska konstitutionsdomstolen.
I boken beskrivs fem utvecklingsvägar. Den börjar med det som brukar kallas åtstramningsåtgärder (austerity measures). Under åren efter finanskrisen 2008 fick flera länder inom euroområdet svårt att betala sina skulder och att skydda sina banker från konkurs. De fick därför stöd bl.a. från Europeiska centralbanken (ECB) och andra euroländer. Stödet villkorades av att länderna skulle stabilisera sina ekonomier, bl.a. genom att sänka löner eller minska löneökningar samt att decentralisera lönebildningen. Silvana Sciarra beskriver de olika rättsakter och program som antogs och hur de påverkade arbetsmarknaden i berörda länder. Hon beskriver även hur nationella konstitutionsdomstolar prövade om åtgärderna och programmen var förenliga med nationella konstitutioner och hur EU senare blivit mer uppmärksam på de ekonomiska programmens sociala effekter.
Därefter följer kapitel om EU:s sysselsättningspolitik, om utvecklingen av transnationella kollektivavtal samt om de rättsliga reaktionerna på Viking- och Laval-domarna på EU- och nationell nivå. Ett kapitel analyserar hur Europadomstolen och ILO reagerat på dessa domar.
Solidarity and Conflict innehåller en koncentrerad framställning av de centrala dragen i EU-arbetsrättens utveckling under nära tio år från 2008. Min enda invändning är att spänningen mellan nya och gamla medlemsstater inte får tillräckligt utrymme. Framställningen lyfter fram flera viktiga drag i utvecklingen. Ett sådant är att utvecklingen av gemensamma arbetsrättsliga regler i form av direktiv nästen helt avstannade. I stället var ett centralt drag att andra EU-institutioner än lagstiftaren vidtog åtgärder som begränsade medlemsstaternas utrymme att bedriva en självständig politik. Det har varit fråga om åtstramningsåtgärder från t.ex. ECB och domar från EU-domstolen. Denna utveckling har enligt författaren skapat ”a fear from Europe”. Jag förstår detta som att de som anser att politiken bör sträva efter höga sociala skyddsnivåer har vänt ryggen åt EU och tanken på ekonomisk integration, för att i stället fokusera på att säkerställa att EU inte begränsar nationalstaternas förmåga att upprätthålla socialt skydd. Enligt Silvana Sciarra är detta synsätt ”a false start” och en stor del av boken ägnas åt att påvisa att rättsutvecklingen innehåller viktiga exempel på transnationell reglering som syftar till att främja ”solidarity”. Ett huvudbudskap är att EU på arbetsmarknadens område kan bidra med åtgärder för att stärka solidariteten mellan medlemsstater och social sammanhållning.
Silvana Sciarras budskap kan förstås som ett program för en möjlig och önskvärd utveckling av EU:s politik på arbetsmarknadens område. Som sådant är framställningen välargumenterad och förtjänar fortsatt diskussion. Som en förutsägelse om vilken utveckling som ligger framför oss, är den måhända mindre övertygande.
Solidarity and Conflict ett viktigt bidrag till den närmast eviga diskussionen om hur EU:s arbetsrätt bäst ska förklaras och förstås, som jag varmt rekommenderar. Det kan dock tänkas att boken beskriver en fas som vi just lämnat, och att en ny fas startade med antagandet den sociala pelaren år 2017, arbetsvillkorsdirektivet år 2018 och förslaget till direktiv om minimilöner från i år. Låt oss hoppas att Silvana Sciarra återkommer med en analys av denna nya utvecklingsfas.
Jonas Malmberg
ordförande i Arbetsdomstolen
