EU & arbetsrätt 1 2021

Danska Højesteret: Publicering av uppgifter om utstationeringar stred mot den fria rörligheten

Att uppgifter ur utstationeringsregistret blev allmänt tillgängliga stred mot EUrättens princip om fri rörlighet för tjänster. Det konstaterar Danmarks Højesteret efter att ha gjort en ovanligt djupgående analys av de regler som ska göra det möjligt att kontrollera att utstationerade arbetstagare får lön och arbetsvillkor enligt dansk standard.

Ett polskt företag hade underlåtit att meddela det danska utstationeringsregistret (RUT) att det hade utstationerat arbetstagare till Danmark. Därför fick det betala 20 000 kr i straffavgift. Företaget väckte talan och ville frikännas med motiveringen att registret stred mot EU-rätten. Det menade särskilt att allmänhetens tillgång till de uppgifter som de utländska företagen hade registrerat enligt den då gällande utstationeringslagen stod i strid med artikel 56 om fri förlighet för tjänster i EUF-fördraget.

Det rådde enighet om att kravet på registrering innebär en begränsning av det fria tillhandahållandet av tjänster. Parterna var också eniga om att det har ett sådant syfte som kan göra begräsningar motiverade, och att ordningen är lämplig för att uppfylla detta legitima syfte.

Därefter var frågan om ordningen går längre än nödvändigt för att tillgodose syftet.

Senast när det utländska företaget börjar utföra tjänsten ska det uppge mellan vilka datum arbetet pågår, platsen där det utförs, företagets kontaktperson i Danmark, branschkod, de utstationerade arbetstagarnas identitet och hur länge de ska vara utstationerade. Själva anmälningsplikten gick inte längre än nödvändigt, bedömde Højesteret. Det kunde dock ha betydelse vilka som hade tillgång till de registrerade uppgifterna.

De regler som gällde då innebar att uppgifterna publicerades på en webbplats, att man kunde abonnera på informationen och få utdrag ur registret via e-post.

Att arbetsmarknadens parter har tillgång till informationen går inte längre än nödvändigt med tanke på den danska arbetsmarknadens särskilda konstruktion, enligt Højesteret. Frågan var dock om det faktum att vem som helst kunde få tillgång till den gick för långt i förhållande till syftet att kunna utöva en effektiv och målinriktad kontroll.

Företagets namn, affärsadress och kontaktupplysningar, kontaktperson i Danmark och branschkod är också allmänt tillgängliga i det centrala danska företagsregistret, och kunde därmed inte anses att gå längre än nödvändigt.

Däremot fann Højesteret att tillgång till information om platsen där tjänsten utfördes kunde medföra en konkurrensnackdel för det utländska företaget. Konkurrenterna skulle kunna följa vilka kunder det utstationerande företaget har, samt hur och på hur lång tid detta löser uppgifterna. Dessutom kunde publiceringen vara problematisk för kunder som vill hålla kundförhållandet hemligt och därför avstår från att anlita utstationerande företag. Dessa nackdelar måste därför vägas mot syftet med att offentliggöra uppgifter om platsen där tjänsten ska utföras.

Enligt lagförarbetena var syftet med offentliggörandet att göra det möjligt för arbetsmarknadsparterna att övervaka att de utstationerade arbetstagarna får löner och arbetsvillkor som motsvarar nivåerna i Danmark. Förarbetena redogör inte för varför också andra ska få tillgång till uppgifterna. När frågan hänsköts till Justitsministeriet 2018 uttalade detta att det kan ha betydelse på så sätt att myndigheterna och arbetsmarknadens parter blir uppmärksammade på överträdelser. Enligt ministeriet gick inte offentliggörandet längre än nödvändigt eftersom det var mycket kortvarigt.

Højesteret framhöll att uppgifterna blev offentliggjorda för alla typer av tjänster och inte enbart för branscher där man hade konstaterat problem med efterlevnaden av lagar, löner och arbetsvillkor. Den särskilda roll som uppdragsgivarna har för att bidra till myndigheternas kontroll kunde dessutom uppfyllas på annat sätt än genom att de fick tillgång till registret.

Med hänvisning bland annat till ministeriets uttalande kom Højesteret fram till att det inte hade anförts vägande skäl för att alla borde ha tillgång till uppgifter om platsen där tjänsten skulle utföras. Arbetsmarknadens parter skulle fortfarande kunna få tillgång till dessa utan att de samtidigt görs allmänt tillgängliga.

Efter en samlad bedömning anslöt sig Højesteret till Vestre landsrets slutsats att offentliggörande av uppgifter om platsen där tjänsten utförs gick längre än nödvändigt för att uppfylla syftet med RUTregistret och står i strid med artikel 56 i EUF-fördraget.

Under processen i landsretten begärde det polska företaget att domstolen skulle be om ett förhandsavgörande från EUdomstolen. Landsretten gick inte med på det. Varken landsretten eller Højesteret var försiktiga i sina bedömningar. Medan det nog i en del domstolsavgöranden lämnas ett visst utrymme för de lösningar som väljs på den danska arbetsmarknaden underkastades frågan i detta mål en anmärkningsvärt intensiv och djupgående prövning. Det är också intressant att notera att Højesteret som en del av denna bedömning så tydligt framhåller att Justitsministeriets synpunkter inte väger tillräckligt tungt.

Efter landsrettens avgörande 2019 ändrade Beskæftigelsesministeriet reglerna om RUT-registret. Enligt de nya reglerna är det enbart myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer som kan få ut uppgifter om de enskilda arbetsplatserna.

Natalie Videbæk Munkholm

Sag 115/2019, Anklagemyndigheden mot T, Højesterets dom den 30 november 2020