EU & arbetsrätt 2 2021
EUROPADOMSTOLEN I NORSKA HOLSHIP-MÅLET:
Grundrättigheter står över marknadsfriheter
men bojkottförbud kränkte inte EKMR
Föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen (EKMR) kränktes inte när Høyesterett dömde att den bojkott som Norsk Transportarbeiderforbund (NTF) hade varslat om mot speditörsföretaget Holship stred mot etableringsrätten enligt EES-avtalet och mot den norska boikottloven. Det slår Europadomstolen fast i en färsk dom. Rent principiellt konstaterar den dock att EU-rättens fyra friheter inte står på samma plan som de grundläggande rättigheterna enligt EKMR. Detta är den principiellt och generellt viktiga delen av domen.
Det var 2013 som NTF varslade om bojkott mot Holship Norge. Med bojkotten ville NTF få Holship att underteckna ett kollektivavtal som skulle ge företräde till lastnings- och lossningsarbete åt arbetstagare som var fast anställda av Administrationskontoret för hamnarbete i Drammen. 2016 underkände Høyesteretts flertal (tio mot sju) bojkotten med motiveringen att den skulle stå i strid med den fria etableringsrätten enligt EES-avtalet (se EU & arbetsrätt 1-2/2017 s. 2). Den hade därmed ett rättsstridigt syfte och stred mot boikottloven. Norska LO och NTF klagade därefter till Europadomstolen och anförde att domen stred mot, bland annat, artikel 11 om föreningsfrihet i EKMR.
Europadomstolen avgjorde
målet den 10 juni. Norge frikändes
från påståendet att Høyesteretts
dom innebar en kränkning av
föreningsrätten. Europadomstolen
framhöll, som den har gjort i
tidigare mål, att staterna har en vidsträckt
bedömningsmarginal med
beaktande av de känsliga sociala
och politiska hänsyn som spelar in
när man ska hitta en lämplig balans
mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidan.
I det aktuella fallet pekade
domstolen särskilt på den karakterisering
av NTF:s bojkott som den
uppfattade som central för Høyesteretts
avgörande, nämligen att
sådana kollektivavtalsbestämmelser
som bojkotten skulle framtvinga
var ”otypiska” och särskilt att de
hade som avsedd effekt att begränsa
andra aktörers tillgång till
marknaden. Europadomstolen såg
därmed inte tillräckligt starka skäl
att åsidosätta Høyesteretts slutsats
– även om majoritetens bedömning
i hög grad kretsade kring
bojkottens verkningar för Holships
etableringsfrihet.
Men Europadomstolen påpekar samtidigt att Høyesterett inte hade närmat sig saken helt och hållet i överensstämmelse med proportionalitetskravet i EKMR:s artikel 11. Detta är centralt. På grund av Høyesteretts beskrivning av hur avvägningen skulle göras ansåg Europadomstolen det nödvändigt att komma med några generella anmärkningar.
För det första slår domstolen fast att det ligger i stridsåtgärdernas syfte att de kan träffa utövandet av ekonomiska rättigheter. Om strejk eller bojkott ska kunna fylla sitt syfte kan det innebära att man griper in i marknadsfriheterna. I vilken grad arbetskampen kan ha ekonomiska konsekvenser kan inte i sig själv vara avgörande för proportionalitetsbedömningen enligt artikel 11. Det är inte uteslutet att EU/ EES-rätten kan motivera ingrepp. Men också när EU/EES-rätt ska genomföras i nationell rätt måste staterna garantera att restriktioner inte inkräktar på föreningsfrihetens väsentliga element.
För det andra pekar Europadomstolen på att det finns en risk att nationella domstolar i en given situation kan komma att väga en rättighet enligt Europakonventionen mot en EU/EES-rätt på ett sätt som generellt sett är korrekt enbart om det är fråga om en konflikt mellan grundläggande rättigheter i själva EKMR. EU/ EES-rättens etableringsfrihet är inte en sådan motstående grundläggande rättighet, utan däremot ett – om än viktigt – element i en proportionalitetsbedömning enligt EKMR. Domstolen hänvisade särskilt till ”en sådan situation som Høyesterett befann sig i”. Anmärkningarna är på det sättet en kritik mot och ett avvisande av Høyesteretts angreppssätt, om att även om ”villkoren för ingrepp i mänskliga rättigheter och rättigheter enligt EES-avtalet är formulerade lite olika måste innehållet i avvägningarna bli detsamma” och att man ”vid bedömningen av om det finns grund för en inskränkning måste försöka hitta en rimlig balanspunkt mellan de aktuella rättigheterna”.
Europadomstolens uttalanden¨i dessa två avsnitt (117 och 118 i domen) ger tydligt och principiellt uttryck för att marknadsfriheter och ekonomiska rättigheter inte kan ställas upp mot grundläggande fackliga rättigheter på en rak linje. Detta pekar utöver den konkreta Holship-saken. Och det är rimligtvis med avsikt. Domen har konsekvenser inte bara för norsk del. Den har betydelse för EU/ EES-systemet generellt och mer principiellt: Om medlemsstaterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt EKMR måste såväl de som EUdomstolen utgå från att de mänskliga rättigheterna står på ett högre plan än marknadsfriheterna. Det kräver en omvärdering i förhållande till domarna i Viking- och Laval-målen Det gäller alla de grundläggande rättigheterna enligt EKMR, inte enbart föreningsfriheten. Det är ingen liten utmaning. Sen får man se hur den kommer att hanteras.
Stein Evju
