EU & arbetsrätt 1 2022

ÖVERRASKANDE DOM OM DIREKT EFFEKT
Enskilda kan kräva proportionella sanktioner med stöd av direktivregler

Av artikel 20 i direktivet (2014/67) om tillämpning av utstationeringsdirektivet (96/71) framgår att medlemsstaterna ska införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för arbetsgivare som inte uppfyller sina arbetsrättsliga skyldigheter. I ett nytt storkammaravgörande har EU-domstolen slagit fast att privata subjekt kan stödja sig direkt på direktivartikeln för att kräva att nationella sanktioner åsidosätts för att de är oproportionerligt stränga.

Domen gällde ett slovakiskt bolag som hade utstationerat arbetstagare till Österrike. Företrädare för bolaget ålades att betala 54 000 euro i böter för att ha brutit mot kravet på att utstationeringar skulle anmälas och lönespecifikationer sparas enligt lagen om bekämpning av lönedumpning och social dumpning. Lagen slog fast ett visst minsta belopp som skulle betalas för varje berörd arbetstagare och det fanns ingen övre gräns för hur höga böterna kunde bli.

EU-domstolen hade 2019 i ett beslut (C-645/18) slagit fast att direktivets artikel 20 innebar hinder mot samma österrikiska lag eftersom den gick längre än vad som var nödvändigt. Den nationella domstolen upplyste i det nya målet om att Österrike trots det inte ändrat bestämmelserna och ställde två frågor: Har direktivregeln om att sanktioner ska vara proportionella direkt effekt? Och tillåter/kräver EU-rätten att nationella straffrättsliga bestämmelser som är oproportionerliga kompletteras eller inte tillämpas?

Kraven för att en EU-rättslig bestämmelse ska ha direkt effekt – dvs. att den ska kunna åberopas av enskilda gentemot det allmänna i nationella domstolar – är sedan gammalt att den ska vara ovillkorlig och tillräckligt precis. Här fann EU-domstolen att kraven att sanktionerna ska vara proportionella var ovillkorligt. Angående kravet på precision avvek domstolen från sin tidigare praxis. Att medlemsstaten har ett utrymme för skönsmässig bedömning utesluter inte att en domstol kan pröva om sanktionen är proportionell. Om en medlemsstat överskrider sitt handlingsutrymme måste en enskild kunna ifrågasätta åtgärderna. EU-domstolen fann att kravet också var tillräckligt precist. I den delen som artikel 20 kräver att sanktioner ska vara proportionella har den alltså direkt effekt.

EU-domstolen erinrade också om att proportionalitetsprincipen är en allmän princip i EU-rätten.

Den andra frågan var hur en nationell domstol ska göra om det, som i detta fall, inte går att tolka de nationella reglerna i enlighet med EU-rätten. Ska den då underlåta att tillämpa den oproportionerliga bestämmelsen i dess helhet, eller ska den ska omtolkas så att domstolen kan döma ut proportionerliga sanktioner? Detta rör EU-rättens företräde. EU-domstolen slog fast att den nationella domstolen i ett sådant fall på eget initiativ ska underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som är oförenliga med kravet på proportionalitet.

EU-domstolen berörde även de allmänna principerna om rättssäkerhet och legalitet. Kravet på att sanktioner ska vara proportionella innebär tillsammans med dessa principer att sanktionerna enbart kan mildras. Att en bestämmelse inte ska tillämpas kan skapa osäkerhet om vilka sanktioner som gäller, men denna osäkerhet är inte sådan att det strider mot de nämnda principerna. Unionsrättens företräde innebär således att nationella myndigheter ska underlåta att tillämpa oproportionerliga bestämmelser, dock endast så att proportionalitet uppnås.

Proportionalitet handlar om samband mellan mål och medel. Det uttrycks ibland som att man inte ska skjuta sparvar med kanon. Det innefattar många gånger svåra bedömningar och det är överraskande att ett sådant krav ses som tillräckligt precist. Liknande krav på att sanktionerna ska vara proportionella finns i nästan alla EU-direktiv om arbetsrätt från senare år.

För utgången i målet var det nog avgörande att det fanns ett tidigare beslut från EU-domstolen och att Österrike trots det inte ändrat sig. Alltså kan det ha påverkat att det fanns ett visst mått av trots mot EU-domstolen.

Domen skapar dock möjlighet för enskilda att ifrågasätta sanktioner med EU-rättslig grund och då kräva någon form av jämkning så de blir proportionerliga. Domstolar eller myndigheter ska då självständigt pröva om sanktionerna är proportionerliga och, vad det verkar, eventuellt underkänna det nationella parlamentets bedömning. Även om viss försiktighet bör iakttas gällande denna doms betydelse synes den innebära en utökad möjlighet för myndigheter och domstolar att underlåta att tillämpa nationell lag. Sådana möjligheter till lagprövning har traditionellt sett varit begränsade åtminstone i Sverige och inte tidigare gällt just om något varit proportionerligt.

 Avgörandet gäller enbart förhållandet mellan enskilda och det allmänna och kan inte sägas ha någon direkt betydelse mellan privata parter. Det är dock sannolikt att vi får en efterföljare om vad som ska gälla också mellan privata parter 

Erik Sjödin , docent
Institutet för social forskning

C 205/20 NE mot Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld, dom 8 mars 2022