EU & arbetsrätt 1 2022

Ska Norge och Island genomföra minimilönedirektivet
– eller är det inte ”EES-relevant”?

Kommer Norge och Island att behöva genomföra EU:s direktiv om tillräckliga minimilöner när (om?) det antas? Det är inte givet, trots att de två länderna blir bundna av de flesta arbetsrättsliga EU-direktiv på grund av avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES. På samma sätt är frågan om arbetsvillkorsdirektivet (2019/1152) är ”EES-relevant”.

Två av de nordiska länderna är inte medlemmar i EU men deltar i delar av samarbetet genom EESavtalet. Det undertecknades 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994. Stora delar av EU:s regelverk är på så sätt gjort till en del av Norges och Islands nationella rätt. Avtalet gör Eftaländerna Island, Norge och Liechtenstein till en del av EU:s inre marknad.

EES-avtalet omfattar stora delar av EU-rätten, bland annat bestämmelserna om de fyra friheterna och konkurrensreglerna. Avtalet ligger också till grund för samarbete mellan EU och Efta på många andra områden, men inte alla. Syftet är att EES ska vara dynamiskt och enhetligt på de områden som avtalet omfattar. Det betyder att det löpande behöver uppdateras på grund av att EU-rätten ändras. EES-avtalets huvuddel, som återspeglar EU:s Maastrichtfördrag som det såg ut 1992, har emellertid förblivit oförändrat sedan det undertecknades. EU:s fördrag har däremot ändrats flera gånger sedan dess. Det gör att frågan om vad som är EES-relevant kommer upp då och då.

EES-avtalet består av en huvuddel, 22 bilagor där EES-relevanta EU-direktiv och förordningar behandlas, plus en rad protokoll. När EU antar nya rättsakter på ett ”saksfelt dekket av avtalen” ska EES-kommittén fatta beslut om att införliva dessa. Det sker genom att de konkreta rättsakterna tas in i rätt bilaga, som alltså består av en lista över EU-rättsakter som har gjorts till en del av EES-avtalet.

Med EES-relevans menas att en EU-rättsakt ämnesmässigt faller inom EES-avtalets tillämpningsområde, dvs. att rättsakten på grund av sitt innehåll faller under de förpliktande delarna av EES-samarbetet. Ofta är relevansfrågan självklar, t.ex. när det gäller rättsakter om den inre marknadens funktion. Andra gånger är det svårare, och frågan om en rättsakt är EESrelevant måste besvaras genom en helhetsbedömning av rättsakten.

I Stortingsmelding St. 5 (2012- 2013) ställs det upp en rad kriterier som ingår i helhetsbedömningen. Ett kriterium som har betydelse är om rättsakten utgör en ändring, uppföljning eller komplettering av regler som redan är införlivade i EES-avtalet, eller om ett besläktat regelverk redan är införlivat. Rättsaktens syfte kan också ge vägledning, och det kan även vara relevant att se på den fördragsrättsliga grunden för rättsakten. Andra frågor kan vara vilken inverkan den kan ha för den inre marknadens funktion och de förutsättningar som låg till grund när Stortinget fattade beslut om att Norge skulle ansluta sig till EES-avtalet. De här kriterierna är inte precisa och värderingen av om något har EES-relevans är därmed delvis skönsmässig.

Socialpolitiken är en viktig del av EES-avtalet, något som framkommer både i avtalets ingress och i flera särskilda artiklar. Det framgår dessutom av slutakten till avtalet att EES-/Efta-staterna vill bidra till utvecklingen av den sociala dimensionen. I sin proposition om ratifikation av EES-avtalet framhäver Stortinget bland annat att det har ”vært en forutsetning at EØS-avtalen skulle legge grunnlaget for et bredt og forpliktende samarbeid om utviklingen av den sosiale dimensjon”.

Vidare reglerar artiklarna 66 – 70 i EES-avtalet flera konkreta sidor av socialpolitiken, och detta är därför ett område som man på självständig grund erkänner har betydelse för EES. Till exempel kan ett regelverk som handlar om socialpolitik vara relevant eftersom det kan ha betydelse för att konkurrensen kan ske på lika villkor, även om det kanske inte uttryckligen reglerar den inre marknaden.

Men även om socialpolitiken är en central del av EES-samarbetet kan inte all EU-lagstiftning placeras under paraplyet EES-relevans. Man måste göra en rättslig bedömning av om rättsakten täcks av EESavtalets förpliktande samarbete.

Ett exempel är bedömningen av direktivet om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor. Det är avsett att ”förbättra arbetsvillkoren” och skulle materiellt sett falla in under EES-avtalet om man tolkar det enligt ordalydelsen. Direktivet är dessutom en fortsättning på och ersätter det så kallade upplysningsdirektivet (91/533) – som är införlivat i EES-avtalet. Det nya direktivet innehåller och för vidare många av reglerna i detta, men innehåller dessutom en del nya element. Att direktivet kompletterar och ändrar ett direktiv som redan är införlivat i EES-avtalet talar å ena sidan för att det har EES-relevans. Å andra sidan är direktivet antaget med stöd av EUF-fördragets artikel 153 och EES-avtalet innehåller ingen motsvarande bestämmelse. Det kan vara ett argument mot att det har EES-relevans.

Ett annat exempel är den pågående värderingen av förslaget till direktiv om tillräckliga minimilöner. Också detta är antaget med stöd av artikel 153. För närvarande har man bedömt att det inte är EES-relevant. Det beror bland annat på att förslaget i första hand tycks syfta till att garantera löner som det går att leva på och minska andelen fattiga arbetstagare. Det tycks inte starkt knutet till den inre marknadens funktion. Bestämmelserna kan eventuellt påverka marknadens aktörer indirekt, men i stort sett inte så att de kan sägas påverka den inre marknadens funktion. Men direktivet är inte antaget ännu. Den slutliga bedömningen görs när det är antaget av EU.

Mona Næss, avdelingsdirektør
Arbeids- og inkluderingsdepartementet