EU & arbetsrätt 2 2022

Politisk överenskommelse klar om minimilönedirektiv

I början av juni avslutades trepartsdialogen mellan Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och ministerrådet med en politisk överenskommelse om ett direktiv om tillräckliga minimilöner. Även om det fortfarande inte är formellt antaget är det därmed klart att vi kommer få ett EUdirektiv om den saken. Det saknar föregångare och det är således ett nytt område för EU-reglering, och därmed även ett nytt steg för EU:s socialpolitik.

I grunden är resultatet av förhandlingarna sådant att stommen i det förslag som kommissionen lade fram 2020 kommer vara kvar (se EU & arbetsrätt 3-4/2020 s. 4). Direktivet kommer att innehålla vissa försäkringar om sådant som direktivet inte ska innebära, nödvändiga definitioner, regler om främjande av kollektiva förhandlingar, regler för länder med lagstadgad minimilön samt regler om tillgång till minimilön.

Som tidigare framkommit har parlamentet och rådet föreslagit olika tillägg (se EU & arbetsrätt nr 4/2021 s. 3). De har varit växelvis framgångsrika med att få igenom sina positioner. Titeln – vilken är nog så viktig – verkar dock bli den som kommissionen ursprungligen föreslog. Den kommer således inte att innehålla ordet ”rättvisa” som parlamentet föreslog och inte heller ”en ram” som ministerrådet ville lägga till för att understryka att direktivet enbart lägger fast ett förfarande för att åstadkomma tillräckliga minimilöner, inte reglerar nivån på dessa,

Med grund i tillägg föreslagna av parlamentet kommer direktivet att få ett ökat fokus på jämställdhet mellan män och kvinnor. Det kommer även att innehålla många hänvisningar till EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Det är omdiskuterat, i synnerhet i de nordiska länderna, om EU har befogenhet att anta reglering om minimilöner. I direktivets ingress kommer det nu att finnas en hänvisning till artikel 153.5 i EUF-fördraget om att det inte ska påverka medlemsstaternas kompetens att själva bestämma lägsta löner.

I skrivande stund har kompromisstexten ännu inte offentliggjorts. Direktivet väntas bli formellt antaget av parlamentet och ministerrådet mot slutet av sommaren. Danmark och Sverige har redan aviserat att de kommer att rösta nej, men den majoritet av medlemsländerna som vill ha direktivet är överväldigande. När det slutliga direktivet presenteras vidtar arbetet med att identifiera vilka åtgärder som är nödvändiga för att genomföra det i medlemsstaterna.

Erik Sjödin, docent
Institutet för social forskning