EU & arbetsrätt 2 2022

Nationella domstolar ska avgöra om inhyrning ”rimligen” kan ses som temporär

Inhyrning av en arbetstagare ska vara ”temporär” och får inte leda till att denne anlitas permanent av en och samma arbetsgivare. För att förhindra det kan medlemsstaterna införa en tidsgräns efter vilken en uthyrning inte längre ses som tillfällig. Om nationell rätt inte innehåller någon sådan tidsgräns ankommer det på landets domstolar att fastställa vad som ”rimligen” kan betecknas som tillfälligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det säger EU-domstolen i en dom där den utvecklar hur medlemsstaterna kan uppfylla bemanningsdirektivets krav på att vidta åtgärder för att motverka att reglerna kringgås.

Målet rörde en man som var anställd av ett bemanningsföretag 2014–2019. Hela den tiden (bortsett från två månaders föräldraledighet) hade han varit uthyrd uteslutande till Daimler. 2019 väckte han talan och yrkade att domstolen skulle slå fast att han var anställd hos Daimler sedan 2015. Målet gick upp till delstaten Berlin- Brandenburgs arbetsdomstol som konstaterade att den behövde EU-domstolens hjälp med att tolka bemanningsdirektivet (2008/104). En förutsättning för att mannens yrkande ska kunna bifallas är nämligen att EU-rätten kräver det. Det går inte med stöd av tysk rätt.

Visserligen innebär den lag som genomför direktivet i Tyskland att en arbetstagare inte får hyras ut till samma kundföretag längre än 18 månader i sträck, och att arbetstagaren därefter blir anställd hos kundföretaget. Men den regeln infördes först 2017 och enligt övergångsbestämmelserna tas inte uppdragsperioder före den 1 april 2017 med i beräkningen av hur länge arbetstagaren varit uthyrd. Till det kommer att arbetsmarknadens parter kan sluta kollektivavtal om andra tidsgränser, och för Daimler fanns just ett sådant avtal. Där var längsta tillåtna inhyrningstid 36 månader, räknat från 1 juni 2017, förklarar den tyska domstolen. Frågorna till EU-domstolen kretsar kring innebörden av ett uttryck som finns på två ställen i direktivet och som av någon anledning har fått olika översättning till svenska på de två ställena, nämligen ”temporär” i artikel 1.1 och ”tillfällig” artikel 3.1c (i andra språkversioner används samma ord i båda artiklarna, på danska exempelvis midlertidigt).

Den första frågan är om ordet temporär innebär att arbetstagare enbart kan hyras ut för att arbeta på en tjänst som inte är ”fast” eller på ett vikariat i någon annans ställe. Nej, svarar EU-domstolen. Ordet temporär betecknar inte vilken tjänst som ska bemannas utan enbart villkoren för att hyra ut en arbetstagare. Direktivet säger inget om vilket slags arbete arbetstagaren kan utföra eller vilken typ av tjänst hen kan ha inom kundföretaget. Det innehåller inte heller någon uppräkning av i vilka situationer som det är motiverat att anlita inhyrda arbetstagare. Här har medlemsstaterna stort utrymme för skönsmässig bedömning.

Den tyska domstolen ville också få svar på om uthyrning av en arbetstagare till samma kundföretag i nästan 55 månader fortfarande kan anses vara temporär. Här konstaterar EU-domstolen att direktivet inte lägger fast någon gräns för hur lång en uthyrning kan vara. Det ålägger inte heller medlemsstaterna att anta en sådan tidsgräns eller att begränsa antalet på varandra följande uppdrag till samma kund.

Inte desto mindre, fortsätter domstolen, är medlemsstaterna enligt direktivets artikel 5.5 skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att en arbetstagare hyrs ut för flera på varandra följande uppdrag på ett sätt som syftar till att kringgå bestämmelserna i direktivet. De ska särskilt se till att det inte blir en permanent situation för arbetstagaren. För det ändamålet kan de till exempel bestämma en tidsgräns för när uthyrningen inte längre ska betraktas som tillfällig.

Om medlemsstaten inte har antagit någon sådan gräns är det de nationella domstolarnas sak att slå fast tidsgränsen i varje enskilt fall.

Nu innehåller ju den tyska lagstiftningen faktiskt en tidsgräns. EU-domstolen utgår ändå från att den tyska domstolen ska pröva om situationen i målet innebär att direktivet kringgås. Enligt domstolen innebär artiklarna 1.1 och 5.5 att det utgör ett missbruk att bemanna samma tjänst hos ett kundföretag med samma arbetstagare under 55 månader om det leder till en period av arbete hos detta företag som är ”längre än vad som rimligen kan betraktas som temporärt” med hänsyn till alla relevanta omständigheter. Dit hör vad som är kännetecknande för branschen och att det inte ges någon objektiv förklaring till varför företaget använder sig av flera på varandra följande avtal om inhyrning av arbetstagare.

EU-domstolen kommer också fram till att de tyska övergångsreglerna strider mot direktivet, om de innebär att den nationella domstolen inte kan beakta hela den period som arbetstagaren har varit uthyrd när den ska avgöra om uthyrningen har varit ”temporär”.

Den tyska domstolens sista fråga är av särskilt intresse för nordiska läsare: Kan medlemsstaterna ge arbetsmarknadens parter befogenhet att sluta kollektivavtal om undantag från den tidsgräns som den nationella lagstiftningen lägger fast? Javisst, svarar EU-domstolen med eftertryck. 

Kerstin Ahlberg