EU & arbetsrätt 3 2022

Minoritetsorganisation kan inte kräva att egna kollektivavtalet tillämpas

Kan det vara förenligt med föreningsfriheten att enbart tillämpa det kollektivavtal som slutits av den fackförening som har flest medlemmar på en arbetsplats? Nej, menade tre tyska minoritetsorganisationer och några av deras medlemmar i ett klagomål till Europadomstolen. Jo, det kan det visst vara, slår Europadomstolen fast i en ny dom.

Enligt tysk rätt kan ett företag förhandla med flera fackföreningar på en affärsenhet och träffa flera kollektivavtal. År 2015 antogs emellertid en ny lagstiftning som innebär att om dessa kollektivavtal står i konflikt med varandra ska det kollektivavtal som träffats av den största organisationen tillämpas. Övriga ska inte ha någon verkan.

Inför Europadomstolen anförde de klagande att den tyska regeln om kollektivavtalskonkurrens utgjorde ett allvarligt ingrepp i deras rättigheter enligt artikel 11 i Europakonventionen eftersom lagen gjorde att de inte längre hade möjlighet att träffa kollektivavtal som tillämpades i företag där en annan fackförening hade fler medlemmar och att arbetsgivarna inte ville förhandla med dem. Ingreppet var inte proportionerligt eftersom minoritetsorganisationerna inte kompenserades i tillräcklig utsträckning för intrånget. Åtgärderna inkräktade på deras oberoende och gjorde dem mindre attraktiva för tänkbara medlemmar, menade de.

Den tyska regeringen och de intervenerande tyska organisationerna, bland annat den fackliga centralorganisationen DGB och de privata arbetsgivarnas centralorganisation BDA, menade att regleringen på ett rimligt sätt balanserade de motstående intressena.

Europadomstolen konstaterar inledningsvis att bestämmelsen om kollektivavtalskonkurrens utgör ett ingrepp i artikel 11.1, som innefattar en rätt till kollektiva förhandlingar, inte minst eftersom den kan leda till att fackföreningarna måste avslöja antalet medlemmar vid tvist om vilken organisation som är störst och därmed avslöja sin styrka när stridsåtgärder aktualiseras. Ingreppet var föreskrivet i lag och ansågs tillgodose ett legitimt ändamål. Syftet med lagstiftningen är bland annat att säkerställa ett rimligt och rättvist kollektivavtalssystem genom att förhindra att fackföreningar för anställda i nyckelpositioner förhandlar fram särskilda kollektivavtal till nackdel för andra anställda. Syftet är därmed att skydda andras rättigheter, dvs rättigheter för arbetstagare som inte har nyckelpositioner och deras fackföreningar samt arbetsgivarens intressen. Domstolen värderar dessa syften högt, då de avser att stärka hela kollektivavtalssystemet och därmed facklig föreningsfrihet som sådan.

När det gäller frågan om ingreppet kan anses vara proportionerligt upprepar domstolen sin etablerade hållning till ingrepp i den fackliga föreningsfriheten. Staterna har ett stort handlingsutrymme när det gäller hur facklig frihet och skydd av fackliga medlemmars intressen bäst ska tillvaratas. Det förklaras av de känsliga sociala och politiska överväganden som måste göras för att uppnå balans mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, och av de stora skillnader som råder mellan de nationella systemen inom detta område.

Två vägledande principer styr domstolens bedömning av om ingreppet är proportionellt. För det första bedöms hur staten totalt sett skyddar facklig frihet inom ramen för sin bedömningsmarginal. För det andra accepterar domstolen inte åtgärder som påverkar den fackliga frihetens grundvalar. Det står dock klart att grundvalarna inte omfattar en rätt att teckna kollektivavtal och att stater är fria att organisera kollektiva förhandlingar så att särskild status ges till de mest representativa fackföreningarna, förutsatt att de som inte ges tillfälle att förhandla hörs på annat sätt.

I det aktuella fallet kan den part vars kollektivavtal åsidosätts anta det tillämpliga kollektivavtalet. Minoritetsfacken kan också fortsätta att framföra krav och göra framställningar till arbetsgivaren å sina medlemmars vägnar, att förhandla med arbetsgivaren och träffa kollektivavtal. Föreningsfrihetens grundvalar påverkas därmed inte. Europadomstolen lyfter fram de ändringar i den tyska lagen som innebär att majoritetsorganisationen måste beakta minoritetsorganisationernas medlemmars intressen i det tillämpliga kollektivavtalet, att avslöjande om antalet medlemmar om möjligt bör undvikas och att minoritetsorganisationens rätt att vidta stridsåtgärder kvarstår. Domstolen påtalar också att de flesta medlemsstater har system som förhindrar tillämpningen av konkurrerande kollektivavtal. Även system som enbart ger de mest representativa fackföreningarna rätt att träffa kollektivavtal, system som alltså är mer begränsande än det aktuella, har ansetts förenliga med skyddet för föreningsfriheten enligt ILO:s konventioner och Europarådets sociala stadga. Sammanfattningsvis utgör den tyska regleringen om kollektivavtalskonkurrens inte en orättfärdig inskränkning av de klagandes föreningsfrihet.

Två av sju domare var skiljaktiga och ansåg att en kränkning av artikel 11 ägt rum.

Petra Herzfeld Olsson