EU & arbetsrätt 3 2022

Okänslig och respektlös trakasseriutredning kränkte den utsattas privatliv

Betydande brister i de rumänska myndigheternas hantering av en kvinnas anmälan om sexuella trakasserier kränkte hennes rätt till privatliv. Det konstaterar Europadomstolen för mänskliga rättigheter i en dom.

Kvinnan arbetade som städerska på en järnvägsstation. Hon anmälde sin chef för att han under två år ska ha försökt tvinga sig på henne. När hon avvisade hans närmanden hade han hotat henne och till sist tvingades hon bort från jobbet. Åklagarmyndigheten inledde en förundersökning men den lades ner. Kvinnan överklagade till domstol som gick på åklagarens linje. I sin anmälan till Europadomstolen hänvisade hon till artikel 6 i Europakonventionen med motiveringen att myndigheternas agerande berövat henne en rättvis prövning. Domstolen ansåg dock att klagomålet skulle prövas mot artikel 8 om rätten till privatliv.

Enligt Europadomstolen var gällande rumänsk lagstiftning utformad på ett sådant sätt att den i och för sig kunde erbjuda tillräckligt skydd för rätten till privatliv. I det här fallet fanns det dock brister i hanteringen av bevisningen och hur kvinnan hade behandlats under förundersökningen. Både åklagarmyndigheten och den lokala domstolen ansåg det visat att chefen hade utfört de handlingar som kvinnan berättat om, men att rekvisiten för sexuella trakasserier inte var uppfyllda. Något som båda instanserna framhöll var att kvinnan inte kunnat visa att hon känt sig hotad eller förödmjukad. De byggde sin slutsats bland annat på att kvinnan inte låtit generad i de inspelningar av samtal med chefen som hon gjort och att hon enligt vittnesmål endast varit ledsen och upprörd efter vissa möten med chefen men inte efter andra.

Enligt Europadomstolen framgick inte grunden för myndigheternas beslut av materialet. I åklagarmyndighetens beslut återgavs endast bevisningen, utan någon förklaring till vilka slutsatser åklagaren dragit av den. Myndigheten verkade inte ha tagit någon hänsyn till det speciella sammanhang som sexuella trakasserier oftast utspelas i – det vill säga att de ofta sker bakom stängda dörrar och mellan personer som har någon form av relation till varandra – något som gör det svårt att bevisa vad som har hänt. Den maktobalans som fanns mellan chefen och kvinnan verkade inte ha beaktats. Myndigheterna tog inte heller initiativ till att utreda vilken effekt chefens agerande haft på kvinnan. Europadomstolen nämner att en psykolog till exempel hade kunnat göra en bedömning av hur kvinnan mådde. Slutligen var det inte utrett om det fanns skäl för kvinnan att falskeligen anklaga sin chef för trakasserier som några vittnen hade antytt. Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att det fanns brister i underlaget för åklagarmyndighetens beslut. Dessa brister hade inte heller avhjälpts av chefsåklagare eller domstol.

Vad gäller behandlingen av kvinnan innehöll åklagarens beslut en detaljerad redogörelse för chefens beskrivning av kvinnans privatliv och insinuationer om varför hon gjort anmälan. Europadomstolen menade att det inte fanns fog för denna utförliga redogörelse. Domstolens slutsats var att åklagarmyndighetens agerande var okänsligt och respektlöst, och att det hade varit stigmatiserande för kvinnan. Under förundersökningen hade kvinnan dessutom tvingats konfrontera sin misstänkte förövare utan att det gavs någon förklaring till varför mötet behövdes. Europadomstolen menade att värdet av ett sådant möte måste vägas mot offrets utsatthet och i en sådan situation måste myndigheterna skydda den som misstänkts ha utsatts så att dennas integritet inte kränks.

Sammantaget ansåg Europadomstolen att det fanns sådana betydande brister i hanteringen av kvinnans anmälan att Rumänien brustit i sina skyldigheter i enlighet med artikel 8.

Caroline Johansson