Arbetsgivare behöver inte be vilja homosexuella sambor samma förmåner som heterosexuella sambor får, säger EG-domstolen i en dom.

Målet rörde en kvinna som var anställd av ett järnvägsföretag. Företagets anställda hade rätt till gratisresor både för sig själva och sina makar eller sambor – förutsatt att dessa var av motsatt kön. Kvinnan menade att arbetsgivarens vägran att behandla homosexuella sambor på samma sätt som heterosexuella stred mot likalönsprincipen. Den man som tidigare hade haft hennes tjänst hade fått reseförmåner för sin kvinnliga sambo, medan hon, enbart på grund av sitt kön, vägrades samma förmån för sin likaledes kvinnliga sambo.

EG-domstolen konstaterar först att ingen direkt könsdiskriminering föreligger. Både manliga och kvinnliga arbetstagare nekas reseförmåner om de lever tillsammans med personer av samma kön.

Därefter undersöker domstolen om EG-rätten kräver att arbetsgivare likställer samboförhållanden mellan två personer av samma kön med förhållandet mellan personer som är gifta eller sambor med partners av motsatt kön. Kvinnan hade hävdat att dessa situationer i allt större utsträckning likställs enligt medlemsstaternas rätt, gemenskapsrätten och internationella konventioner.
Men inte heller det håller EG-domstolen med om. Den konstaterar att EU än så länge inte har antagit normer som likställer dessa situationer. Och i de flesta medlemsstater likställs homosexuella samboförhållanden bara med heterosexuella samboförhållanden när det gäller ett begränsat antal rättigheter eller också erkänns de inte alls.

Som ytterligare stöd för sin ståndpunkt nämner domstolen att homosexuella förhållanden inte omfattas av rätten till familjeliv enligt den Europeiska människorättskonventionen. Inte heller strider det mot konventionens förbud mot könsdiskriminering att nationella bestämmelser för att tillgodose familjeskyddet garanterar gifta och heterosexuella sambor en förmånligare behandling än människor som lever i homosexuella förhållanden.
Av allt detta drar domstolen slutsatsen att gemenskapsrätten inte likställer dessa förhållanden. Arbetsgivare är därför inte heller skyldiga att göra det.
Slutligen hade kvinnan hävdat att begreppet kön i EG-rättens bestämmelser om likabehandling också omfattar diskriminering på grund av sexuell läggning. Det skulle enligt henne följa bl a av EG-domstolens dom i mål C-13/94, P mot S, som handlade om en arbetstagare som bytt kön. Hon hänvisade också till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Domen i målet P mot S är, enligt domstolen, inte relevant när det gäller särbehandling på grund av sexuell läggning. När det gäller FN-konventionen hör den till de internationella instrument som domstolen tar hänsyn till vid tillämpningen av gemenskapsrättens allmänna principer. Respekten för de grundläggande rättigheterna är ett villkor för att gemenskapsrättsakter skall vara lagenliga. Däremot kan dessa rättigheter inte i sig själva vidga tilllämpningsområdet för fördragets bestämmelser, så att dessa går utanför gemenskapens behörighet. Räckvidden av en EG-rättslig bestämmelse, kan endast fastställas utifrån dess lydelse och syfte, dess placering i fördragets system och det rättsliga sammanhang där den ingår.

KA
Mål nr C-249/96 Lisa Jacqueline Grant mot South-West Trains Ltd, dom den 17 februari 1998