När Folke Schmidt så sent som i slutet av 1970-talet skulle beskriva de kraftcentra som styrde utvecklingen på arbetsrättens område lyfte han i första hand fram parterna på den svenska arbetsmarknaden. Som en nyhet framhöll han att staten genom lagstiftningen på allvar tagit plats i kretsen av ”kraftcentra”. Sveriges internationella åtaganden, främst genom ILO och Europarådet, nämndes inte alls. Dessa uppfattades inte som betydelsefulla för ett så socialt välutvecklat land som Sverige. Genom Sveriges medlemskap i EU har detta sätt att beskriva kraftcentra på arbetsmarknaden blivit överspelat. Nya normer tillförs numera svensk arbetsrätt från bl a kommissionen, rådet och EG-domstolen. Under senare år har även betydelsen av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer på europeisk nivå ökat.

Det är en viktig uppgift för forskningen att skapa en djupare förståelse av dessa aktörers agerande. Vilka är drivkrafterna? Vilka motsättningar formar deras ställningstaganden? En sådan förståelse är nödvändig dels för att kunna hantera de nya normer som tillförs nordisk arbetsrätt, dels för att kunna påverka utvecklingen på gemenskapsnivå.

Jon Erik Dølviks avhandling är ett viktigt bidrag i denna riktning. Där behandlas en av aktörerna, den Europeiska fackliga samarbetsorganisationen (European Trade Union Confederation, ETUC). ETUC grundades 1973 och har bl a nationella centralorganisationer från länder både i och utanför EU som medlemmar. Dessa har skilda ideologiska förtecken och representerar arbetstagare på hela arbetsmarknaden, både arbetare och tjänstemän i såväl privat som offentlig sektor. ETUC representerar över 50 miljoner arbetstagare och är utan tvekan den viktigaste arbetstagarförträdaren på europeisk nivå.

Dølvik beskriver ETUCs framväxt, med särskild tonvikt på utvecklingen under 1990-talet och söker utreda vilka faktorer som varit avgörande för utvecklingen av det europeiska fackliga samarbetet. Inte förvånande pekar han främst på det allt starkare ekonomiska samarbetet inom EU och nationalstaternas oförmåga att hantera den ekonomiska utvecklingen. Vidare belyser han ingående hur interna faktorer påverkar ETUC, exempelvis skillnader mellan olika medlemsorganisationer i synen på europasamarbetet.

Dølvik har under lång tid varit verksam med frågor om europeiskt fackligt samarbete, både på nationell och europeisk nivå. Avhandlingen har därigenom till stor del kunnat grundas på Dølviks egna observationer. Denna bakgrund har borgat för en mycket initierad framställning, som det knappast hade varit möjligt för en utomstående att åstadkomma. Trots det starka personliga engagemang som framskymtar i förordet lyckas Dølvik hålla den distans till materialet som är en förutsättning för fruktbar forskning.

På minuskontot får antecknas att framställningen inte till alla delar är helt läsarvänlig. Den innehåller en del upprepningar, och läsaren får vänta länge innan han är framme vid bokens centrala innehåll; det europeiska fackliga samarbetet från mitten av 1980-talet. Det skall dock understrykas att den som tar sig tid att sätta sig in i boken blir rikligt belönad med ny kunskap om och ökad förståelse av en viktig aktör i den sociala dimensionen av europasamarbetet.

Jonas Malmberg