Torgeir Aarvaag Stokke: Lønnsforhandlinger og konfliktløsning. Norge i et skandinavisk perspektiv. Doktoravhandling. Fafo-rapport 246, Oslo 1998, 579 sidor.

Löneförhandlingar och konfliktlösning på arbetsmarknaden samt regeringens medverkan i detta spel genom så kallad inkomstpolitik har blivit ett relativt populärt forskningsområde i de nordiska länderna sedan slutet av 1980-talet. Det är framförallt sociologer som har gjort aktiva insatser på detta mångvetenskapliga område, nu senast forskaren vid den norska fackföreningsstiftelsen Fafo Torgeir Aarvaag Stokke, som till skillnad från föregångarna sätter in sitt eget land i ett skandinaviskt perspektiv.
Stokke skiljer sig från de andra forskarna genom att han i en omfattande beskrivning av samtliga avtalsrörelser efter 1945 kombinerar en historisk-sociologisk undersökning av själva förhandlingsförloppet och dess resultat med en närmast rättsvetenskaplig analys av konfliktlösningens huvudformer medling och skiljedom. Den egentliga undersökningsperioden är 1978 – 1996, men det ges också en värdefull bakgrundsteckning av förhandlings- och konfliktlösningssystemens uppkomst och utveckling sedan början av 1900-talet, med tyngdpunkt på det för Norge specifika tvångsskiljedomsinstitutet. Framställningen inleds med en utmärkt genomgång av den internationella litteraturen om förhandlingsteori och konfliktlösningsmodeller. Den fortsätter genom alla avtalsrörelserna, med en naturlig koncentration på de helt dominerande huvudaktörerna LO och NAF (sedan 1989 Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO) och med en trygg förankring i ett omfattande skriftligt källmaterial, kompletterat med aktörsintervjuer. I det avslutande kapitlet genomförs med säker hand en jämförande analys av förhandlings- och konfliktlösningssystemens utveckling i Danmark och Sverige; den avrundas med några komparativa generella slutsatser.

Stokkes avhandling illustrerar tydligt att arbetsmarknadens institutioner är produkter av nationella erfarenheter och traditioner; de är trögrörliga och kan inte kopieras från ett land till ett annat. I Norge och Danmark var den fackliga organisationsstrukturen till en början mera splittrad än i Sverige, och en direktdemokratisk tradition av beslutande medlemsomröstningar gjorde ofta förhandlingsuppgörelser och konfliktlösning i parternas egen regi till så riskfyllda projekt ur samhällssynpunkt, att statsingripanden påkallades, medan i Sverige den representativa demokratins totala dominans sedan 1940-talet bidrog till arbetsfred och frihet från statsinblandning fram till 1970-talet.

I dessa historiska förhållanden ser Stokke med rätta den viktigaste förklaringen till att medlingsinstitutet alltjämt har starkare befogenheter i Danmark och Norge, trots att grunden för den svenska modellens frihetsprincip rycktes undan när LO och SAF förlorade sin position som förhandlingssystemets nav. Framförallt i Norge, men i viss mån även i Danmark, har LOs och den privata arbetsgivarorganisationens centrala position i löneförhandlingar och inkomstpolitiska uppgörelser snarast stärkts av deras möjligheter att i samspel med såväl medlingen som direkta regeringsingripanden få till stånd samhällsekonomiskt motiverade ”polisaktioner” mot andra gruppers försök att tilltvinga sig extra fördelar. Det är betecknande att tvångsskiljedom inte använts på
LO – NHO-området sedan 1982 (bortsett från ett mindre ”återfall” 1998), medan staten på detta sätt gripit in nästan varje år på övriga delar av den privata arbetsmarknaden och många gånger även på den offentliga sektorn. I genomsnitt har tvångsskiljedom tillgripits 2,5 gånger per år under perioden 1953 – 1996. Detta kan jämföras med det enda fallet av fullbordat regeringsingripande i Sverige, SACO/SRs konflikt med Avtalsverket 1971!

Torgeir Aarvaag Stokke har skrivit en mycket gedigen och kunskapsrik avhandling. Den kan varmt rekommenderas, inte minst till dem som i dagens Sverige blickar mot våra grannländer för att finna förebilder för en förstärkning av konfliktlösningsmekanismerna på arbetsmarknaden.

Nils Elvander
professor vid Uppsala universitet