Det var, liksom tidigare, frågan om arbetstagarnas styrelserepresentation som gjorde att ministerrådet inte heller vid sitt möte i december kunde enas om regler för Europabolag. Men det är inte den enda frågan som kan få betydelse för arbetstagarnas situation i dessa bolag. I Finland fruktar fackliga företrädare t ex att det kan bli svårt att upprätthålla den nordiska traditionen med rikstäckande kollektivavtal på branschnivå.

Den nya bolagsformen skall ge företag möjlighet att ha verksamhet i flera medlemsstater utan att hindras av olikheter i de nationella rättsordningarna. Associationsrättsliga och skatterättsliga förhållanden för företag som registreras som Europabolag (Societas Europaea, SE) skall därför regleras uteslutande genom en EG-förordning och lagstiftningen i den stat där bolaget har sitt säte.

Detta skulle möjligen kunna fresta företag att lägga Europabolagens huvudkontor i de länder som har de minst långtgående reglerna om arbetstagarinflytande. Därför skall också ett direktiv antas, som skall garantera arbetstagarna insyn och möjligheter att komma till tals med bolagsledningen, dels genom information och samråd, dels genom styrelserepresentation (participation).

Europabolaget kan vara moderbolag i en koncern där dotterbolagen är Europabolag eller bolag enligt nationell rätt i andra stater. Men det kan också driva verksamhet i olika länder genom en och samma juridiska person. Det är kanske framförallt i det fallet som branschavtalen kan bli ifrågasatta.
– Lagstiftningen kring kollektivavtalen skiljer sig från land till land, och det gör praxis också. I vissa länder är det t ex vanligt med företagsavtal i stället för avtal mellan arbetsgivarförbund och fackförbund. Hur kommer Europabolag som har säte i länder med den traditionen att agera, och vem kommer att förhandla för arbetstagarna? säger Heikki Pohja vid de finska fackliga centralorganisationerna Brysselkontor.
– Ta ett stort företag inom metall- eller pappersindustrin med fabriker i Finland och säte i något annat land – våra stora inkomstpolitiska uppgörelser skulle vara otänkbara om inte de fabrikerna omfattades utan hade företagsavtal i stället.
Teoretiskt skulle ett Europabolag kunna sluta företagsavtal med en organisation i den stat där det har sitt säte, och hävda att det omfattar alla bolagets anställda (vilket inte behöver betyda att det har rätt).

Kent Brorsson som är arbetsrättschef på Svenska Arbetsgivareföreningen instämmer i att utvecklingen skulle kunna gå åt det håll som Heikki Pohja fruktar. Avtalet måste slutas med bolagsledningen och det finns ju inga rättsregler som tvingar den att välja en bestämd motpart. Det påtryckningsmedel som då står den fackliga organisationen till buds är strejk, påpekar Kent Brorsson.
De svenska fackliga organisationerna oroar sig också för att det inte framgår klart av vare sig förordningen eller direktivet vilket lands arbetsrätt som skall tillämpas vid driftsställen i andra länder än det där bolaget har sitt säte. Direktivförslaget säger att detta inte skall försämra ”existing rights to involvement of employees provided for by national legislation (—) other than participation in the bodies of the SE”, d v s det är enbart rätt till information och samverkansförhandlingar à la MBL som uttryckligen garanteras där.

Enligt Sten Andersson vid justitiedepartementet har den svenska regeringen, med anledning av de fackliga farhågorna, särskilt frågat kommissionen om en medlemsstat kommer att kunna tillämpa samma bestämmelser på ett Europabolags driftsställe i landet som på ett vanligt utländskt bolags filial, och fått jakande besked. De lagvalsproblem som skulle kunna uppstå skulle alltså inte vara annorlunda än de som kan uppstå redan idag.
– Enligt vår uppfattning stämmer det också med hur förordningen är skriven, säger Sten Andersson.

Tyskland hoppas fortfarande att regler om Europabolag skall kunna antas före sommaren. Därför måste diskussionen om kollektivavtalens framtid snarast ta fart, anser Heikki Pohja.

Kerstin Ahlberg