Till skillnad mot generaladvokaten Mischo anser EG-domstolen att de italienska reglerna om skydd mot cancerframkallande ämnen är förenliga med EG-rätten, trots att de ställer mer långtgående krav på arbetsgivarna (se EU & arbetsrätt nr 2/98). Principiellt tycks dock inte EG-domstolens uppfattning skilja sig så mycket från generaladvokatens.

Enligt italiensk lag är arbetsgivarna skyldiga att minska arbetstagarnas exponering för cancerframkallande ämnen så långt det är möjligt, oberoende av hur stora riskerna är. Enligt direktiv nr 90/394 om cancerframkallande ämnen beror skyldigheten att minska exponeringen däremot på vilket resultat en föregående riskbedömning ger.
Direktivet är ett minimidirektiv antaget med stöd av artikel 118a i Romfördraget. Enligt artikel 118a.3 får medlemsstaterna i sådana fall anta mer långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvillkoren, om de är förenliga med fördraget. Huvudfrågan i målet var vilket handlingsutrymme denna bestämmelse ger medlemsstaterna.

EG-domstolen besvarar frågan i två led: 1) Vilka mer långtgående bestämmelser är förenliga med artikel 118a.3? 2) Måste medlemsstaterna iaktta proportionalitetsprincipen – d v s principen att en åtgärd inte får vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att uppnå målet med åtgärden – när de antar sådana mer långtgående bestämmelser?

Vilka bestämmelser?
Generaladvokaten hävdade i ett uppmärksammat yttrande att de italienska reglerna inte var förenliga med artikel 118a.3. Hans utgångspunkt var att direktivet inte bara föreskriver en miniminivå, utan även en strategi, och att artikeln endast ger medlemsstaterna behörighet att ställa strängare krav, inte att ensidigt bestämma vilken riktning de ska följa; Skillnaden mellan det som direktivet och det som den italienska lagen föreskriver är inte en gradskillnad utan en skillnad i metod.

EG-domstolen fann tvärtom att de italienska reglerna är förenliga med artikel 118a.3, eftersom de endast förstärker den skyldighet som följer av direktivet. De innebär således inte ett ”ifrågasättande” av EUs åtgärder. En jämförelse med andra språkversioner av domen tyder på att domstolen med detta menar, att en nationell regel som genomför ett direktiv inte får underminera EG-reglernas koherens på arbetsmiljöns område. Medlemsstaternas handlingsutrymme tycks alltså begränsas inte endast av en skyldighet att se till att den nationella rätten uppfyller miniminivån i ett direktiv och inte står i direkt konflikt med det. Om nationella regler innebär ett sådant ifrågasättande är de, med EG-domstolens argumentation, inte förenliga med artikel 118a.3. Domstolens linje synes inte principiellt skilja sig så mycket från generaladvokatens.

Proportionalitetsprincipen?
Generaladvokaten hävdade vidare att medlemsstaterna i vilket fall som helst måste iaktta proportionalitetsprincipen när de antar strängare regler enligt artikel 118a.3, och underkände de italienska reglerna även på denna grund. EG-domstolen menade dock att det inte ankommer på denna att uttala sig om huruvida regler som är resultatet av att en medlemsstat har utövat sina befogenheter enligt artikel 118a.3 är förenliga med proportionalitetsprincipen. Huruvida medlemsstaterna i ett sådant fall själva är skyldiga att beakta denna princip sade den inget om.

Framtiden?
Artikel 118a.3 omfattar endast arbetsmiljöfrågor. Tillämpningsområdet för den princip som följer av artikeln omfattar emellertid alla arbetsrättsliga frågor där rådet har kompetens att vidta åtgärder enligt artikel 2 i det nuvarande sociala avtalet (artikel 137 i fördraget efter Amsterdamfördragets ikraftträdande). En viktig fråga för framtiden är om medlemsstaternas möjlighet att anta mer långtgående bestämmelser även gäller vid sådana beslut genom vilka rådet genomför avtal slutna av de europeiska arbetsmarknadsparterna. Parterna kan enligt artikel 4 i det sociala avtalet (i framtiden artikel 139) överta alla regleringsinitiativ från kommissionen. Vid en strikt tolkning utifrån artikelns ordalydelse kan medlemsstaterna inte göra gällande rätten att ha mer långtgående bestämmelser vid genomförandet av ett sådant direktiv. Det är för övrigt inte säkert att beslut genom vilka rådet genomför europeiska avtal behöver ha formen av direktiv. Kommissionens uppfattning är att det lika gärna kan vara ett beslut eller en förordning, och att det är dess egen sak att välja det instrument den finner mest adekvat. Förordningar är direkt tillämpliga och uttömmer medlemsstaternas handlingsutrymme.´

Av legalitetsprincipen följer att EU endast har den kompetens som medlemsstaterna har tilldelat den genom Romfördraget. Även efter EG-domstolens besked i det aktuella målet är det oklart vilken kompetens EU har i det här avseendet.

Lena Maier
doktorand vid Arbetslivsinstitutet

Mål nr C-2/97 Italiana Petroli mot Borsana Srl, den 17 december 1998