Både Danmark och Sverige riskerar nu att dras inför EG-domstolen för att de inte har genomfört arbetstidsdirektivet på rätt sätt. Det blev kontentan av ett seminarium vid Arbetslivsinstitutet med professor emeritus Tore Sigeman, Uppsala, och docent Jens Kristiansen, Köpenhamns universitet, som har fördjupat sig i de nordiska ländernas arbetstidsregleringar.
Europeiska kommissionen håller just på och följer upp vad medlemsländerna har gjort för att genomföra arbetstidsdirektivet. Sådana här uppföljningar är rutin, och om kommissionen anser att något land inte lever upp till direktivets krav väcker den talan för fördragsbrott.

Den danska regeringen har redan fått en sådan förfrågan från kommissionen som är första steget mot en fördragsbrottstalan, berättade Jens Kristiansen. Nu har danskarna hela tiden varit medvetna om att det skulle kunna sluta så (se EU & arbetsrätt nr 1/97, sid 4). De beslöt nämligen att enbart reglerna om dygnsvila och veckovila, vilka betraktas som arbetsmiljöregler, samt regeln om fyra veckors semester skulle genomföras med lag. För övrigt skulle direktivet implementeras uteslutande genom kollektivavtal. Det innebär till exempel att dansk lag inte sätter någon gräns för veckoarbetstidens längd.

-Det har aldrig funnits någon arbetstidslag i Danmark. Alla är överens om att en sådan vore av ondo. Arbetstiden är helt enkelt något som staten inte skall blanda sig i, sade Jens Kristiansen.

Huvudproblemet är att direktivet kräver att staten garanterar att direktivets bestämmelser efterlevs, medan kollektivavtalen inte täcker alla arbetstagare. Enligt organisationernas egna uppskattningar är täckningsgraden 85 procent. Utomstående uppskattar den till cirka 75 procent.

Ett annat problem är, enligt Jens Kristiansen, att varken Arbejdsministeriet eller kommissionen kan kontrollera att de avtal som sägs genomföra direktivet verkligen uppfyller direktivets krav. Svårigheterna blir inte mindre av att det pågår en utveckling som innebär att arbetstidsfrågorna allt mer regleras helt på lokal nivå. Avtalen offentliggörs inte, och eventuella tvister avgörs inom parternas eget tvistelösningssystem vilket innebär att inte heller domarna blir offentliga. Om man ser på EG-domstolens praxis i tidigare mål där implementering genom kollektivavtal har berörts så är det svårt att tro att detta skulle accepteras, menade han. Å andra sidan har de tidigare målen rört direktiv som har till syfte att utjämna konkurrensvillkoren mellan medlemsländerna, medan arbetstidsdirektivet är ett socialt skyddsdirektiv. Det skulle möjligen kunna innebära att kommissionen godtar en litet högre grad av flexibilitet, med hänsyn till intresset av att bevara ordning och enhet i det danska rättssystemet, hoppades Jens Kristiansen.

"Provisorisk" implementering
Med hänvisning till en kommande, större reform av arbetstidsregleringen införlivades direktivet i Sverige bara "provisoriskt" lagom till implementeringsfristen gick ut 1996. Den stora reformen låter fortfarande vänta på sig, och Tore Sigeman rekommenderade att den svenska regeringen snarast lägger fram en proposition på grundval av förslagen i betänkandet SOU 1996:141.

Den "provisoriska" implementeringen har både formella och materiella brister. Regering och riksdag ansåg att arbetstidslagen materiellt sett redan uppfyllde direktivets krav. Man nöjde sig därför med att införa ett par regler med innebörden att kollektivavtal och arbetarskyddsstyrelsens beslut om dispenser inte får innehålla mindre förmånliga regler än direktivet _ utan att skriva in i lagen vad dessa regler säger. Redan detta torde, enligt Sigeman, innebära att direktivet inte införlivats korrekt.

-Som jag uppfattar EG-domstolens praxis skall reglerna stå explicit i lagen. En vanlig arbetstagare skall kunna läsa och begripa vad som gäller direkt utifrån denna.

Att lagen materiellt sett motsvarar direktivets krav stämmer inte heller. Enligt huvudregeln där skall varje arbetstagare till exempel ha 11 timmars sammanhängande vila per 24-timmarsperiod. Undantag får göras på villkor som anges i direktivet. Arbetstidslagen föreskriver endast fem timmars nattvila. Därtill finns uttalanden i förarbetena till arbetsmiljölagen om att arbetstagare skall ha tillräcklig dygnsvila. Även om man till äventyrs skulle kunna åberopa detta för att kräva 11 timmars vila så är inte förarbetsuttalanden tillräckliga som implementeringsmetod.

Ett annat exempel är bestämmelserna om veckoarbetstidens längd. Maximal veckoarbetstid enligt direktivets huvudregel är 48 timmar inklusive övertid, i genomsnitt under en fyra-månadersperiod. Regeln i arbetstidslagen är högst 40 timmar ordinarie arbetstid per vecka plus högst 48 timmar övertid under fyra veckor, dock högst 200 timmar per år. Eftersom lagen inte hindrar att alla de 200 övertidstimmarna tas ut under fyra månader i sträck, kan en svensk arbetstagare arbeta sammanlagt 892 timmar under en fyramånadersperiod, att jämföra med de högst 831 timmar som direktivets regler tillåter, påpekade Sigeman.

Tore Sigeman frågade sig också om inte direktivet innebär att beräkningen av arbetstid och viloperioder måste ta hänsyn till om arbetstagaren har flera arbeten. Lagen skulle med andra ord behöva ålägga arbetsgivaren att hålla reda på inte bara hur mycket hans anställda arbetar för honom själv, utan också vad de gör åt andra arbetsgivare.

Godkänt för Finland och Norge
Finland och Norge klarade sig bättre än Danmark och Sverige i Kristiansens och Sigemans genomgång. I huvudsak tycks både finsk och norsk rätt stå i samklang med direktivet. Den nya finska arbetstidslagen är dock anmärkningsvärt komplicerad, och i några fall har lagstiftaren utnyttjat direktivets undantagsregler på ett diskutabelt sätt.

KA