Den danska föreningsfrihetslagen, som i vissa situationer tillåter organisationsklausuler, strider enligt ett färskt avgörande av Danmarks Højesteret inte mot artikel 11 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta hade ifrågasatts av Vestre Landsret, och kan fortfarande ifrågasättas.

Enligt föreningsfrihetslagen får en arbetsgivare inte säga upp en arbetstagare på grund av att hon inte är medlem i en förening, såvida hon inte redan när hon anställs har klart för sig att arbetsgivaren ställer medlemskap i en viss organisation som villkor. Förbudet mot uppsägning gäller, enligt paragraf 2 tredje stycket, inte heller om arbetstagaren är medlem i föreningen och, efter att hon blivit anställd, får veta att hon måste fortsätta att vara organiserad för att få behålla jobbet.

Målet gällde en Hans Henrik Jensen vars arbetsgivare Novadan A/S slöt avtal med Specialarbejderforbundet om att i fortsättningen enbart anställa förbundets medlemmar. När avtalet slöts var Jensen oorganiserad. Efter påtryckningar gick han med i förbundet, men uteslöts senare för att han inte hade betalat medlemsavgifterna. Då blev han uppsagd.

Vestre Landsret fann att uppsägningen var tillåten enligt föreningsfrihetslagen. Däremot ansåg den att det var tveksamt om lagen står i överensstämmelse med de senaste årens praxis i Människorättsdomstolen rörande artikel 11 i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Med hänsyn till de vittgående konsekvenser som ett underkännande eller en begränsning av organisationsklausulerna skulle få för den danska arbetsmarknaden ansåg den emellertid att det bör överlåtas till lagstiftaren att ta ställning till om denna praxis bör leda till en ändring av föreningsfrihetslagen.
Højesteret fann enhälligt att Europadomstolens praxis i målen i Sigurjónsson, Sibson och Gustafsson inte gav anledning att göra någon annan värdering av tillåtligheten av organisationsklausuler än den som framgår av domen i målet British Rail från 1981.
När det gällde den konkreta saken delade sig domstolen i en majoritet på fem och en minoritet på fyra ledamöter. Majoriteten fann att regeln i föreningsfrihetslagens paragraf 2 tredje stycket måste förstås så att den inte omfattar en situation där en organisationsklausul ingås efter att arbetstagaren anställts, och där arbetstagaren var oorganiserad när avtalet ingicks. Uppsägningen stred därför mot lagen. Minoriteten ville fastställa landsrettens dom.

Människorättsdomstolens praxis är inte entydig. Även om man – i motsats till vad Højesteret gjorde – skulle anta att Människorättsdomstolen sedan införandet av den danska föreningsfrihetslagen 1982 har utvidgat skyddet enligt konventionen till att omfatta den negativa föreningsfriheten, kan detta inte utan vidare innebära att Danmarks folkrättsliga förpliktelser har utvidgats i motsvarande mån. Den danska regeringens företrädare har, när tillfälle givits i Europarådets regi, protesterat mot denna uppfattning. Inkorporerandet av den europeiska människorättskonventionen genom lag i dansk rätt kan inte betyda att Danmarks folkrättsliga förpliktelser utvidgar sig i takt med Människorättsdomstolens senare tolkningar. Föreningsfrihetslagen är lex specialis i förhållande till EMRK-lagen. Dess innehåll var och är partipolitiskt omstritt. En ändring av dansk rätt på detta område lämpar sig därför, som också antas av landsretten i Novadan-målet, bättre att göras genom lag än genom dom.

Ruth Nielsen

Mål nr 66/1998, Kristelig Fagforening som ombud för Hans Henrik Jensen mot Novadan A/S, Højesterets dom den 6 maj 1999.
Mål nr B 1305/96 i Vestre Landsret, dom den 2 februari 1998.
Domen finns att läsa på http://www.jur.lo.dk/domme/hoej-ret/990506hr.htm