Förhandlare vill ha besked:
Måste polisen följa arbetstidsdirektivet?

Förhandlingarna om ett nytt avtal för den svenska polisen har väckt frågan om arbetstidsdirektivet alls gäller polisen.

Genom kollektivavtal kan parterna på den svenska arbetsmarknaden göra undantag från arbetstidslagen i dess helhet. Den enda begränsningen är den så kallade EG-spärren i paragraf 3 fjärde stycket, som säger att avtalen inte får vara mindre förmånliga för arbetstagarna än vad som följer av EGs arbetstidsdirektiv. Men vad direktivet konkret innebär anges inte i lagen. För att veta vad de får göra måste arbetsgivarföreträdare och fackliga förhandlare alltså försöka tolka själva direktivtexten.

Det gällande arbetstidsavtalet för polisväsendet slöts innan Sverige blev EU-medlem och följaktligen utan en tanke på de begränsningar som direktivet kan innebära. I de förhandlingar om ett nytt arbetstidsavtal som nu pågår har frågan uppstått om förhandlarna överhuvudtaget behöver bry sig om direktivet. Poliser nämns visserligen inte bland de grupper som, enligt artikel 1.3, uttryckligen undantas från direktivets tillämpning. Men när det gäller tillämpningsområdet hänvisar arbetstidsdirektivet till artikel 2.2 i det så kallade ramdirektivet om säkerhet och hälsa i arbetslivet. Där står: ”Detta direktiv skall inte tillämpas på sådana offentliga verksamheter, där det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för dessa verksamheter kommer i konflikt med direktivet, exempelvis försvaret eller polisen eller viss specifik verksamhet inom civilförsvaret”. Frågan är om detta är ett generellt undantag som betyder att all polisverksamhet per definition anses komma i konflikt med ramdirektivet (och därmed med arbetstidsdirektivet), eller om det skall uppfattas snävt, så att medlemsstaten bara får undanta sådana former av polisarbete som efter en faktiskt bedömning i det enskilda fallet oundvikligen kommer i konflikt med direktivet?

Rikspolisstyrelsen (RPS) förefaller utgå från den första tolkningen i sitt yttrande över arbetstidsutredningens betänkande SOU 1996:145, där den förordar att polisen helt skall undantas från den nya arbetstidslag som utredningen föreslog. RPS argumenterar: ”EG:s arbetstidsdirektiv, på vilket den föreslagna arbetstidslagen bygger, medger att undantag görs på nationell nivå för polisväsendet. Denna möjlighet bör utnyttjas även i Sverige. Styrelsen vill i det sammanhanget peka på att, såvitt känt, inget annat EG-land överväger att göra arbetstidsdirektivet tillämpligt på sitt polisväsende.”

Roger Andersson, förhandlare på Polisförbundet, har förgäves försökt få ett besked om vad som gäller.

– När jag ringde Näringsdepartementet och frågade om vi behöver bry oss om EG-spärren svarade handläggaren nej. En annan expert hade motsatt uppfattning.

Juristerna på europeiska kommissionens generaldirektorat för sysselsättning och socialpolitik anser, enligt vad EU & arbetsrätt erfar, inte att vilka verksamheter som helst kan undantas för att de sorterar under ett lands polisväsende. Men var gränsen går är de inte beredda att säga.

Sveriges sätt att genomföra direktivet med en enkel hänvisning har kritiserats av inhemska experter, just för att lagen inte klart säger vilka begränsningar detta innebär (se t ex EU & arbetsrätt nr 2/99).

Kerstin Ahlberg