EU & arbetsrätt 4 2001
Regler om fri rörlighet för arbetstagare inte tillämpliga vid utstationering År
1998 begärde en arbetsdomstol i Wiesbaden förhandsbesked från
EG-domstolen i inte mindre än tio mål, som alla gällde
tillfällig utstationering av byggnadsarbetare till Tyskland (se EU
& arbetsrätt nr 2/1998, s 6). Bakgrunden var att flera bolag,
bland dem det portugisiska Finalarte Sociedade de Construção
Civil Lda, som fullgjorde entreprenadkontrakt i Tyskland med hjälp
av egna anställda eller hyrde ut arbetskraft för utförande
av byggnadsarbeten, inte ville betala avgifter till den tyska semesterkassan
för byggnadsbranschen och tillhandahålla kassan olika uppgifter. EG-domstolen
ställdes inför frågan om tillämpningen av EG-fördragets
artikel 48 om fri rörlighet för arbetstagare och artiklarna
59 och 60 om fri rörlighet för tjänster (numera artiklarna
39, 49 och 50). Vidare ifrågasatte den tyska domstolen om inte utstationeringsdirektivet
(96/71) stred mot fördragets bestämmelser. EG-domstolens
dom innehåller inga överraskningar vad gäller resonemanget
om fri rörlighet för tjänster, utan kan anses bekräfta
vad som uttryckligen gällt tidigare bland annat med stöd av
Arblade-domen
(C-369/96 och C-376/96). Fri rörlighet
för tjänster innebär inte endast ett förbud mot diskriminering,
det innebär också ett förbud mot att på olika sätt
administrativt eller kostnadsmässigt försvåra tjänsteutbudet
för utländska aktörer i medlemsländerna. Ett allmänintresse,
som målet att skydda arbetstagarna, kan dock göra det tillåtligt
att ställa krav som försvårar tjänsteentreprenörernas
verksamhet, under förutsättning att dessa drabbar samtliga aktörer
på marknaden lika. Skyldigheten för en utländsk arbetsgivare
att betala avgifter och lämna uppgifter till den tyska semesterkassan
kan enligt EG-domstolen få bestå så länge kravet
de facto kan ge ett skydd åt arbetstagarna och reglerna tillämpas
på ett sätt som är proportionellt i förhållande
till det allmänintresse som skall skyddas. Till den
del olika krav uppställts för utländska respektive tyska
företag, vilket tysk rätt uppenbarligen gjorde både inom
byggnadsbranschen och andra branscher, striderförfarandet
däremot mot artiklarna 59 och 60 i fördraget. I domen diskuteras
även förhållandet mellan fördragets regler om fri
rörlighet för arbetskraft å ena sidan och om fri rörlighet
för tjänster å den andra. Kan dessa tillämpas parallellt,
eller är det uteslutet att tillämpa artikel 48 på situationer
då arbetsgivaren utnyttjar den fria rörligheten för tjänster?
Detta är en gammal tvistefråga (själv har jag försiktigt
talat för att parallell tillämpning vore möjlig, se Bruun
i Edström (red) Sweden and the Free Movement of Workers in the European
Union). De portugisiska företagen förordade tolkningar som implicerade
en parallell tillämpning, men domstolen höll sig till en formalistisk
tillämpning, där utstationerade arbetstagare inte ses som (rörliga)
arbetstagare och där man förefaller utesluta ett analytiskt
synsätt på frågan. På basen av domslutet förefaller
en parallell tillämpning av regelverken alltså utesluten i
rådande skede av gemenskapsrättens utveckling. Den tyska
domstolens sista fråga gällde den rättsliga grunden för
utstationeringsdirektivet
och innebar ett ifrågasättande av hela direktivets rättsliga
giltighet. Här hade generaladvokaten Mischo kommit med en rad argument
för att direktivet är giltigt. EG-domstolen avfärdar elegant
hela frågan med att de tyska fallen gäller tiden innan direktivet
skulle implementeras i medlemsländerna, och att den följaktligen
inte behöver besvaras. Om denna fråga ställts på
sin spets hade målet sannolikt gått till plenumbehandling.
Nu avgjordes det i normal ordning av en avdelning med fem domare. Slutligen
är det att beklaga att Finalarte hör till de inte alldeles fåtaliga
domar från EG-domstolen vilka halvannan månad efter domslutet
finns tillgängliga på så gott som samtliga officiella
EU-språk förutom på svenska. Niklas
Bruun
Mål nr C-49/98, Finalarte Sociedade de Construção Civil Lda mot Urlaubs- und Lohnausgleichskasse der Bauwirtschaft och de förenade målen C-50/98, C-52/98 C-54/98 och C-68/98 C-71/98, dom den 25 oktober 2001 |
Institutet för social civilrätt | Webbredaktör |