EU & arbetsrätt 3 2010
Fördragskonform tolkning
gav kvinna rätt till lönegaranti
I lönegarantiärenden måste konkurslagen
tolkas i överensstämmelse
med EUs lönegarantidirektiv
(2008/94). Det konstaterar
den svenska Högsta domstolen i en
dom från i somras, där den tillerkänner
en kvinna ersättning från
lönegarantin för fordringar som de
lägre instanserna ansåg oskäliga.
Kvinnan begärde ersättning från
lönegarantin för fyra månaders
utebliven lön, plus ekonomiskt
skadestånd. Staten ville bara betala
en bråkdel av detta. Skälet var att
kvinnan hade motsatt sig att följa
med när arbetsgivarens verksamhet
hade överlåtits till ett annat
bolag, så att hon stannade kvar i
sin anställning under fyra månader
då hon var arbetsbefriad och inte
fi ck någon lön eftersom arbetsgivaren
inte längre bedrev någon
verksamhet. Arbetsgivaren hade
kunnat säga upp henne på grund
av arbetsbrist, men avstod från det
med hänvisning till att hon skulle få
ersättning från lönegarantin.
Staten stödde sin vägran att
betala på en regel i konkurslagen
5 kap. 2 § som innebär att lönefordringar
inte kan göras gällande
i en konkurs i den mån fordringen
uppenbart överstiger vad som är
skäligt med hänsyn till arbetsinsatsen,
verksamhetens lönsamhet och
omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen
syftar, enligt HD, till att
skydda det samlade borgenärsintresset,
och vad som anses skäligt
beror bl.a. påvilken nytta konkursgäldenären
har haft av arbetstagarens
arbetsinsats.
När det handlar om att begränsa
rätten till lönegaranti måste
emellertid konkurslagens 5 kap. 2
§ tolkas i överensstämmelse med
lönegarantidirektivet (2008/94),
konstaterar HD. I ett sådant sammanhang
ska regeln därför tolkas
så att den tar sikte på att förhindra
missbruk av lönegarantin, vilket är
i linje med artikel 12 (a) i direktivet.
Och enligt HD har staten inte
lyckats visa att det var fråga om
ett missbruk av lönegarantin. Det
kunde inte läggas kvinnan till last
att hon inte följde med till den nya
arbetsgivaren, och hon var inte
heller skyldig att omedelbart lämna
sin anställning även om hon förstod
att hennes arbetskraft inte skulle
tas i anspråk. Visserligen finns det,
enligt HD, omständigheter som
tyder på ett otillbörligt utnyttjande
av lönegarantin, men kvinnan kontaktade
genast sin fackliga organisation
för att få klarhet i sin situation.
Andra omständigheter som talar
emot att man försökt utnyttja lönegarantin
på ett otillbörligt sätt är
att hon hade varit anställd i bolaget
en tid före verksamhetsövergången
och att det rörde sig om ett etablerat
bolag.
