EU & arbetsrätt 2 2011
EFTA-DOMSTOLEN FÄLLDE ISLAND
Utländska företag kan inte krävas
på sjuklön och arbetsskadeförsäkring
Den isländska utstationeringslagens
krav på att
utländska företag betalar
sina anställda sjuklön går för långt.
Det är inte heller möjligt att kräva
att de tecknar en isländsk arbetsskadeförsäkring.
Det menar Efta-domstolen
i en färsk dom som slår fast
att Island bryter mot EES-avtalet
genom att behålla regler som inte
är förenliga med
utstationeringsdirektivet
(96/71). Den omstridda
frågan om sjuklön över huvud taget
kan vara en beståndsdel i ett lands
minimilön i direktivets mening
förblir dock obesvarad.
Island förlorade alltså i sak den
talan där Eftas övervakningsmyndighet
ESA ifrågasatte den isländska utstationeringslagens artikel 5,
enligt vilken även sjuklön ingår i
den minimilön som utstationerande
företag ska betala sina anställda,
och artikel 7 om skyldighet att
teckna arbetsskadeförsäkring på Island
(se EU & arbetsrätt nr 4/2010
s.1).
ESA hävdade att enbart ersättning
för faktiskt utfört arbete kan
vara minimilön, och att sjuklön,
som man tvärtom får när man
inte arbetar, följaktligen inte kan
ingå. Enligt ESA är ersättning
vid sjukfrånvaro inte ens ”lön” i
utstationeringsdirektivets mening
utan en sådan förmån som omfattas
av EU:s förordning om samordning
av medlemsländernas socialförsäkringssystem.
Därmed kan
en värdstat inte kräva att företag
som utstationerar arbetstagare dit
betalar sin anställda sjuklön enligt
värdstatens regler, menade ESA.
Island, understött av Norge och
Finland, framhöll däremot att
direktivet uttryckligen säger att
det är värdstatens lagstiftning och
praxis som defi nierar vad som är
minimilön, och att direktivet enbart
slår fast en gräns för nivån på den
lön som värdstaten kan kräva att
utländska företag betalar, men inte
vilka beståndsdelar som kan ingå i
minimilönen.
I Efta-domstolens dom finns
inget som säger att sjuklön aldrig
skulle kunna räknas till minimilönen,
och domstolen tar inte fasta
på ESAs argument. Den underkänner
den isländska regleringen
med en annan motivering. Felet,
enligt domstolen, är i detta fall att
den sjuklön som utstationerande
företag förväntas betala inte är
bestämd som ett minimum (set at a
minimum rate), dvs. den är varken
angiven som ett fast minimibelopp
eller beräknad på basis av en minimilön
där en sådan är tillämplig.
Tvärtom har arbetstagaren rätt till
en sjuklön som motsvarar hans eller
hennes normala lön enligt anställningsavtalet.
En rätt till sjuklön
som är definierad på det sättet kan
inte ingå i den minimilön som en
värdstat ålägger utstationerande
företag att betala sina anställda,
konstaterar domstolen som här hänvisar till EU-domstolens dom
i målet C-319/06 Kommissionen
mot Luxemburg.
Samtidigt tillägger domstolen,
”för fullständighetens skull”, att
den inte har tagit ställning till om
sjuklön är en förmån som omfattas
av EU:s socialförsäkringsförordning
1408/71, eftersom det inte var
nödvändigt för att avgöra målet.
Då den ifrågasatta bestämmelsen
ålägger utländska arbetsgivare
förpliktelser som faller utanför den
uttömmande förteckningen över
tvingande minimivillkor i direktivets
artikel 3.1, är den i princip
oförenlig med detta oavsett om
sjuklön omfattas av förordning
1408/71 eller ej. Frågan om huruvida
sjuklön över huvud taget kan
ingå i minimilönen lämnas alltså
öppen.
Efta-domstolen underkände
också den bestämmelse som
innebär att arbetsgivaren måste
teckna en arbetsskadeförsäkring för
arbetstagare som är utstationerade
till Island mer än två veckor. Den
isländska regeringen invände att
bestämmelsen är en del av nationell
skadestånds- och försäkringsrätt,
vilket innebär att den inte berörs
av utstationeringsdirektivet. Det
argumentet höll alltså inte.
Hur regeln klassificeras i
nationell rätt spelar ingen roll,
konstaterar Efta-domstolen. Det
är uppenbart att skyldigheten att
teckna arbetsskadeförsäkring rör
arbetstagarnas anställningsvillkor
och att den följaktligen omfattas
av utstationeringsdirektivet. Enligt
domstolen är det också uppenbart
att en skyldighet att teckna arbetsskadeförsäkring
faller utanför de
arbets- och anställningsvillkor som
listats i artikel 3.1. Det sistnämnda
ifrågasattes inte heller av Island.
Formellt är Efta-domstolen
enbart behörig att tolka EES-rätten.
Att tolka EU-rätten är EUdomstolens
sak. Samtidigt är det
meningen att i den mån likalydande
regler gäller inom EU och EES
så ska de också tolkas enhetligt. Det är kanske en förklaring till att
Efta-domstolen går runt frågor om
hur utstationeringsdirektivet och
förordning 1408/71 ska tolkas där
det inte tycks finnas någon ledning
i praxis från EU-domstolen.
Att Efta-domstolens praxis är
bindande enbart för EES-länderna
kan kanske också vara en tröst för
oppositionen i den svenska Riksdagen.
Två veckor innan domen kom
krävde den nämligen att en bestämmelse
som klargör att det är tillåtet
att kräva att utländska arbetsgivare
tecknar svensk arbetsskadeförsäkring
ska införas i utstationeringslagen.
RÄTTELSE
Det var alltså sjuklönen som ESA
ansåg vara en socialförsäkringsförmån
vilken därmed skulle omfattas
av EUs förordning 1408/71, inte
arbetsskadeförsäkringen som det
felaktigt stod i
EU & arbetsrätt nr
1/2011 sid 2.
