EU & arbetsrätt 2 2019

Högsta domstolens fråga till EU-domstolen oroar arbetsmarknadens parter

Måste en domstol i ett mål om diskrimineringsersättning alltid pröva om diskriminering faktiskt har ägt rum om den sökande begär det, för att kravet på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner ska vara uppfyllt? Det är innebörden i en fråga till EU-domstolen från Högsta domstolen (HD) i Sverige, som har väckt oro hos arbetsmarknadens parter. De fruktar att svaret kan begränsa deras möjligheter att använda förlikning som ett sätt att lösa tvister.

Målet rör inte en arbetstvist utan handlar om en flygpassagerare som anser sig diskriminerad på grund av sin etniska tillhörighet. Mannen hade redan gått ombord på planet när han tvingades av igen tillsammans med en annan man för att genomgå en extra säkerhetskontroll. Som han uppfattade det hade han valts ut på grund av sitt utseende och kopplats ihop med den andra mannen som tycktes vara arab/muslim. Han vände sig till Diskrimineringsombudsmannen (DO) som stämde flygbolaget och yrkade 10 000 kr i diskrimineringsersättning. Bolaget gick med på att betala de 10 000 plus DO:s rättegångskostnader. Men ersättningen var bara en ”goodwill-ersättning” enligt bolaget, som inte vill medge att det hade diskriminerat mannen.

Och det är det som är problemet. Enligt svensk processrätt ska domstolarna i en civilrättslig tvist som denna bara meddela dom utan att pröva sakfrågan om svaranden medger de materiella yrkandena. Så gjorde alltså både tingsrätt och hovrätt. Men för mannen är det inte pengarna som är viktigast. Han anser inte att han har fått upprättelse om inte bolaget erkänner eller en domstol slår fast att han blivit diskriminerad.

Inför Högsta domstolen anför DO sammanfattningsvis att de lägre domstolarnas avgöranden innebär att mannens rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i EU:s rättighetsstadga har kränkts, genom att de förvägrat honom möjligheten att få en rättighetskränkning prövad.

HD har nu beslutat fråga EUdomstolen om en medlemsstat i ett mål som detta, på begäran av den som utsatts, alltid måste pröva om diskriminering har skett oavsett om den som anklagas medger detta eller ej, för att kravet på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner ska vara uppfyllt.

Vad är det då i detta som oroar parterna på arbetsmarknaden? Det är att arbetsrättsliga tvister på den svenska arbetsmarknaden i första hand löses genom förhandlingar och att den övervägande delen av dessa förhandlingar leder till någon form av förlikning, och aldrig går så långt som till domstolsprövning. Det, menar parterna, är viktigt för den svenska modellen.

Den svenska regeringen har i sitt yttrande till domstolen framfört att någon ovillkorlig rätt för en enskild att få ett auktoritativt domstolsuttalande om att hen har blivit diskriminerad inte följer av direktivet. Den påpekar också att förlikningsförfaranden nämns som ett alternativ bland de rättsliga och/ eller administrativa förfaranden som medlemsstaterna ska tillhandahålla för dem som anser sig diskriminerade.

DO menar i sin tur att det är svårt att se något hot mot den svenska modellen. Målet handlar om rätten till domstolsprövning när den enskilda inte vill förlikas. Frågan påverkar varken rätten eller möjligheterna till förlikning om parterna vill det, enligt DO.

Kerstin Ahlberg

C-30/19 Diskrimineringsombudsmannen mot Braathens Regional Aviation AB
Högsta domstolens beslut i mål nr Ö-2343-18 den 18 december 2018