Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (nr 3/1998) har domstolar i Nederländerna till EG-domstolen hänvisat flera mål som rör frågan om konkurrensreglerna i EG-fördraget kränks av vissa kollektivavtal om pensionsfonder.

Generaladvokaten Jacobs som nu gett förslag till dom anser inte att de arrangemang som målen gäller kränker konkurrensreglerna. Slutsatsen är rimlig och förefaller inte kontroversiell i de aktuella fallen.

Men Jacobs tar också ställning till en rad principiella frågor. Bland annat frågar han om EG-rätten tryggar en grundläggande rätt till kollektiva avtalsförhandlingar.
Hans svar utgår från en granskning av en rad internationella instrument som kommissionen anför som garanter för en sådan rätt. Den hänvisar till artikel 11 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, till artikel 6 i den europeiska sociala stadgan, till FN-konventionen om civila och politiska rättigheter (artikel 22), FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel 8) samt till Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner 87 och 98.

Jacobs avfärdar summariskt relevansen av dessa centrala konventioner, trots att han strax innan har noterat att EG-domstolen konsekvent har hävdat att grundläggande rättigheter ingår som en del av EG-rätten. Hans slutsats är att ”man inte kan påstå att det föreligger tillräcklig överensstämmelse mellan de nationella rättssystemen och internationella konventioner för att man skulle kunna erkänna en specifik grundläggande rätt till kollektiva förhandlingar” (NBs översättning).

Dessutom utgår han från att konkurrensregler i princip kan tillämpas på kollektivavtal, även om han menar att det föreligger en viss immunitet för typiska kollektivavtal.

Förutsättningen är dock enligt Jacobs:
1. att avtalen är ingångna ”i god tro” (in good faith), 2. att de gäller kärnområdet för kollektivavtalsförhandlingar såsom löner och arbetsvillkor och 3. att dessa inte direkt påverkar tredje part eller tredje marknad.

Såväl Jacobs komparativa analys av arbetsrätten som hans syn på grundläggande sociala rättigheter i EG-rätten och relevanta internationella konventioner är kontroversiell. Också gränsdragningen mellan konkurrensrätten och kollektivavtalsverksamheten är lindrigt uttryckt diffus. I själva verket uppträder generaladvokaten inte bara som domare i de mål som skall avgöras, han tar sig också före att dra upp de rättspolitiska linjerna för hur EG-rätten tryggar grundläggande fackliga rättigheter. Det är uppenbart att han här har tagit på sig lagstiftarens roll.
Det förefaller rimligt att det är lagstiftaren (EG-institutionerna jämte arbetsmarknadens parter) som skall avgöra omfattningen av grundläggande sociala rättigheter i EG-rätten. Likaså verkar det rimligt att lagstiftaren gör den grundläggande linjedragningen mellan socialpolitik och konkurrensrätt. Det börjar bli allt mer uppenbart att de nordiska länderna måste inta en aktiv roll i en sådan rättspolitisk diskussion och linjedragning.

Niklas Bruun
Mål nr C-67/96, C-115/97 – C-117/97 och C-219/97, förslag till dom den 21 januari 1999