Skäl ge fackföreningen partsställning

Skilda synsätt ger skilda resultat

Får medlemsstaternas egen konkurrensrätt begränsa friheten att sluta kollektivavtal mer än vad EG-rätten gör? Det var en av huvudfrågorna vid seminariet ”Konkurrensrätt och arbetsrätt” som Arbetslivsinstitutets arbetsrättprogram ordnade i maj i samarbete med Nätverket för europarättsforskning. Frågan är högaktuell och omstridd inom EU efter EG-domstolens domar i de mål som sammanfattande brukar kallas Albany (se EU & arbetsrätt nr 3/99).

– Det finns inga direktiv eller förordningar om förhållandet mellan den nationella konkurrensrätten och EG-rätten, och ingen gemensam bas i EU-länderna. Därför måste EG-domstolen utveckla principer, sade professor Jens Fejø från Handelshøjskolen i Köpenhamn.

Inspirationen till att angripa kollektivavtal med konkurrensrättsargument kommer framför allt från USA. Det var bland annat där generaladvokaten Jacobs hämtade argument i sitt förslag till dom i Albany-målet, som upprörde den fackliga sidan. Men Jacobs är en generaladvokat med auktoritet. Å andra sidan var domen, där resonemangen skilde sig från Jacobs på viktiga punkter, ett pleniavgörande, påpekade Jens Fejø.

Men Jacobs anser också att rättsläget i medlemsländerna har betydelse för hur man skall tolka EG-fördragets regler om otillåtna konkurrensbegränsningar i de här situationerna. Därför har Niklas Bruun vid Arbetslivsinstitutet tillsammans med andra europeiska forskare studerat nationell rätt i elva av EUs femton medlemsländer, och kommit fram till att det i stort sett finns tre regleringstraditioner.

– En är den nordiska. Här tillämpas konkurrenslagen överhuvudtaget inte på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om löner eller andra anställningsvillkor. Lösningen baserar sig på en uttrycklig undantagsregel i konkurrenslagarna och är i praktiken densamma i Sverige, Finland och Danmark (också Norge) även om reglerna är litet olika formulerade, sade Bruun.

– I den anglo-amerikanska traditionen, som endast representeras av Storbritannien inom EU, finns inget generellt undantag för kollektivavtal i konkurrensrätten. Där prövas alltså i varje enskilt fall om ett kollektivavtal är konkurrensbegränsande på ett otillåtet sätt eller inte, och man har definierat vissa krav som de måste uppfylla för att vara tillåtna.

– De flesta medlemsländer följer emellertid den kontinental-europeiska traditionen. I den är förhållandet mellan konkurrensrätt och arbetsmarknad inte uttryckligen reglerat i lagen. I stället finns det en konstitutionell rätt till kollektiva förhandlingar och avtal, och förhållandet till konkurrensrätten avgörs av hur långt det konstitutionella skyddet sträcker sig. Eftersom konstitutionen har högre dignitet går den före konkurrensrätten. Också svensk rätt innehåller på sätt och vis element från denna regleringstradition i och med att strejkrätten och rätten till lockout garanteras av grundlagen.

De olika traditionernas skilda sätt att se på arbetsrättsliga fenomen har också betydelse för tolkningsutfallet. När exempelvis en organisationsklausul (klausul om ”closed shop”) behandlas som en konkurrensfråga i en medlemsstat, men som en fri- och rättighetsfråga i en annan, är det klart att lösningarna i praktiken kan bli olika.

Till skillnad från generaladvokaten, som byggde sitt förslag på en kombination av de två sistnämnda traditionerna valde EG-domstolen i Albany-målet en lösning som starkt påminner om den nordiska, enligt Niklas Bruun. Docent Nils Wahl, Stockholms universitet, uppfattade dock domen så att EG-rättens undantag är snävare än ”arbetsmarknadsundantaget” i den svenska konkurrenslagens paragraf 2.

Frågan om medlemsländernas egen konkurrensrätt tvärtom får sätta upp snävare gränser för avtalsfriheten på arbetsmarknaden fick emellertid inget bestämt svar. Också här tycks svaret bli olika beroende på om man ser frågan ur konkurrensrättsligt eller socialpolitiskt perspektiv. Enligt Jens Fejø är det fullt möjligt för ett medlemsland att ha strängare konkurrensrättsliga regler. Eftersom de relevanta artiklarna i EG-fördraget är förbudsregler är det osannolikt att EG-domstolen skulle ingripa mot bestämmelser som går längre, menade han. Om man i stället ser skyddet för kollektivavtalen som en socialpolitisk minimireglering på EG-nivå är det knappast möjligt att ha strängare nationella konkurrensregler, menade Niklas Bruun.

Nu är detta kanske en fråga som kommer att sysselsätta de akademiska kretsarna mer än praktikerna, menade advokaten Kiran S Desai från Rowe & Maw i Bryssel, som undrade om europeiska företag verkligen i någon större utsträckning kommer att använda konkurrensrätten för att angripa kollektivavtal. Arbetsgivarna här är ju mer benägna än de amerikanska att försöka komma överens med fackföreningarna. Å andra sidan ägs eller styrs allt fler företag i Europa av amerikaner. Det kan leda till omslag i klimatet.

Kerstin Ahlberg