Motstridiga avgöranden i AD och Konkurrensverket

Skäl ge fackföreningen partsställning

Flera processrättsliga frågor aktualiseras av Arbetsdomstolens och Konkurrensverkets motstridiga avgöranden i frågan om ett villkor i ett kollektivavtal mellan Svenska tidningsutgivareföreningen (TU) och Svenska transportarbetareförbundet (Transport) har konkurrensbegränsande verkan och därmed är ogiltigt (se EU & arbetsrätt nr 1/2000).

Kollektivavtalet förbjuder medlemmarna i TU att anlita självständiga underentreprenörer för tidningsutbärning. När ett av medlemsföretagen meddelade att det ändå avsåg att anlita en underentreprenör, Linjebud, väckte Transport talan och yrkade att AD skulle fastställa att detta stred mot kollektivavtalet. Arbetsgivarparterna invände att klausulen stred mot konkurrenslagen och att den därför inte avtalsrättsligt kunde åberopas av Transport.

AD fann (AD 112/98) att bestämmelsens ordalydelse gav anledning att anta att den var konkurrensbegränsande, men att det måste undersökas om den var konkurrensbegränsande på ett märkbart sätt (jfr paragraf 6 i konkurrenslagen). Detta är, enligt AD, nödvändigt när bestämmelsens syfte inte alldeles klart är att begränsa konkurrensen. Domstolen hänvisade till att Konkurrensverket regelmässigt gör omfattande undersökningar av ifrågasatta bestämmelsers faktiska marknadseffekter och menade att beviskravet knappast kan ställas lägre vid en civilrättslig prövning i AD. Eftersom frågan om avtalets faktiska effekter inte blivit närmare belyst i målet, fann domstolen att arbetsgivarsidan inte uppfyllt sin bevisbörda. Följaktligen fastställde AD att det stred mot kollektivavtalet att anlita Linjebud.

Linjebud i sin tur klagade hos Konkurrensverket. Detta fann (beslut i ärende 555/1996), i likhet med AD, att avtalsvillkoret inte var någon överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön eller annat anställningsvillkor. Det kunde därför inte anses undantaget från konkurrenslagen enligt paragraf 2. Vad verket prövade var endast frågan om det beslut som fattades av TU och dess medlemsföretag, att inta entreprenadförbudet i avtalet, stod i strid med paragraf 6 i konkurrenslagen. Det bedömde alltså, formellt sett, inte om avtalet mellan TU och Transport var konkurrensbegränsande.

Konkurrensverket fann att beslutet ”vars innehåll även utgör avtalsvillkor i kollektivavtalet”, medförde en begränsning i företagens frihet att bestämma hur distributionsverksamheten ska bedrivas, att förbudet inskränker friheten för fem av de största företagen på marknaden och att det både hindrar etablerade företag från att konkurrera och etableringen av nya företag. Därför, menade verket, begränsar beslutet konkurrensen på marknaden för tidningsdistribution. Beslutet och ”dess tillämpning” befanns strida mot paragraf 6, och TU såväl som medlemsföretagen ålades att inte vidare tillämpa beslutet . Eftersom konkurrensbegränsande avtal är ogiltiga från ingåendet skulle det aktuella villkoret sakna verkan i kollektivavtalet.

Tre frågor är intressanta att uppmärksamma i anslutning till dessa avgöranden. För det första kan man fråga sig om konkurrenslagen är dispositiv i processen vid Arbetsdomstolen och om därför AD verkligen gjorde rätt när den avgjorde målet med hänvisning till att arbetsgivarparterna inte fullgjort sin bevisbörda. Mot bakgrund av att konkurrenslagen föreskriver ett offentligrättsligt förbud mot att göra privaträttsliga dispositioner (avtal) med ett visst innehåll, förefaller det märkligt om en part inom ramen för ett domstolsförfarande skulle kunna göra motsvarande dispositioner och uppnå en konkurrensbegränsande överenskommelse. Det skulle tala för att ett avtalsvillkors konkurrensbegränsande verkan är något som är undandraget parternas dispositioner och istället ankommer på domstolen att pröva ex officio. I samma riktning talar det att EG-domstolen i målet Eco Swiss (C-126/97) framhållit att förbudet mot konkurrensbegränsande avtal utgör ordre public samt det praktiska skälet att en officialprövning i AD minskar risken för motstridiga avgöranden och dubbla prövningar. En annan sak är vilket beviskrav som ska tillämpas.

För det andra kan man fråga sig hur konflikten mellan motstridiga avgöranden från AD och Konkurrensverket löses. I det aktuella fallet skulle TU och dess medlemsföretag samtidigt vara förpliktade att inte tillämpa avtalsklausulen och bryta mot kollektivavtalet om de inte tilllämpar den. Annars finns på andra rättsområden exempel på konstruktioner som motverkar motstridiga avgöranden. Konkurrensverkets beslut och Marknadsdomstolens avgöranden skulle t ex kunna vara bindande vid efterföljande prövning i AD och resningsgrund med avseende på redan föreliggande domar som rör samma fråga. En annan lösning vore att låta det först träffade avgörandet vara bindande för det efterföljande. Men i avsaknad av lagreglering och domstolspraxis får rättsläget förstås som att parterna har att leva med eventuella motstridiga avgöranden.

I det aktuella målet är frågan särskilt relevant eftersom en fackförening, såsom icke företag, antagligen saknar partsställning i förfarandet vid Konkurrensverket och inte kan överklaga verkets beslut till Marknadsdomstolen. En tredje fråga är därför om en fackförening kan förvägras partsställning vid Konkurrensverket när verkets beslut har omedelbar betydelse för fackföreningens rättsliga position. Inte minst mot bakgrund av Europakonventionen kan man fråga sig om det inte finns skäl att tolka konkurrenslagen extensivt i detta avseende. Vidare kan i anslutning till den andra frågan ovan framhållas att det förefaller uteslutet att tillmäta Konkurrensverkets beslut bindande verkan vid en efterföljande prövning i AD om fackföreningen inte fått uppträda som part vid Konkurrensverket.

Torbjörm Andersson
docent, Uppsala universitet