Kommissionen klagar på svenska arbetsmiljöregler

Sverige tvingas detaljreglera mera

Sverige böjer sig nu för Europeiska kommissionens kritik och ändrar arbetsmiljölagen. Det är fjärde gången på kort tid som regeringen medgett att Sverige inte har genomfört arbetsmiljödirektiv på ett riktigt sätt.

Först 1989 antog EG ett direktiv med ett helhetsperspektiv på arbetsmiljöfrågorna, direktivet om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas hälsa och säkerhet i arbetet (89/391). Det kallas för ramdirektivet och handlar om arbetsgivarnas respektive arbetstagarnas skyldigheter och om hur arbetsmiljöarbetet skall organiseras på arbetsplatserna Det kompletteras av så kallade särdirektiv som rör mer specifika aspekter på arbetsmiljön, t ex arbetsplatsers utformning och hantering av tunga laster. Innehållsmässigt motsvarar ramdirektivet ungefär den svenska arbetsmiljölagen, medan särdirektiven innehåller sådana regler som brukar finnas i Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Det finns också direktiv som visserligen har ett skyddssyfte, men som från EG-rättslig synpunkt är inre-marknads-direktiv och har kommit till i första hand för att underlätta den fria rörligheten för varor. De rör produkter som kemiska ämnen och maskiner.

Det senaste klagomålet, ett så kallat motiverat yttrande som regeringen fick från kommissionen i februari, rör Sveriges sätt att införliva ramdirektivet. Kommissionären Anna Diamantopoulou räknar upp elva punkter där svensk rätt inte motsvarar direktivets bestämmelser. Ställer EU strängare krav än Sverige?

– Nja, EUs regler är nog inte strängare, men de är annorlunda, säger Bo Barrefelt vid Näringsdepartementet.

Enligt exempelvis artikel 10 skall arbetsgivaren se till att arbetstagarrepresentanter med särskilt ansvar för skyddsfrågor får tillgång till viss, i artikeln preciserad, information, bland annat olycksfallsrapporter. Med svenskt synsätt uppfylls artikelns krav med råge av arbetsmiljölagens (AML) och medbestämmandelagens (MBL) regler om information, som säger att skyddsombud och fackliga organisationer har rätt att få ut alla de handlingar och upplysningar som behövs för deras verksamhet. Men det synsättet accepteras inte av kommissionen. Författningarna måste specificera vilket slags information arbetstagarnas representanter har rätt till. Samma kulturkrock uppstår mellan ramdirektivets preciserade föreskrifter om i vilka frågor arbetsgivaren måste samråda och ge arbetstagarna möjlighet att medverka och AMLs och MBLs regler om samarbete respektive förhandlingar, som i och för sig inrymmer samma krav men som är mer abstrakt formulerade.

De här exemplen och flera andra handlar alltså om skillnader i lagstiftningsteknik.

– Direktiven bygger på uppfattningen att den förpliktade skall kunna utläsa exakt vad han skall göra, och sen är det bra med det. Vår arbetsmiljölag bygger mer på funktionskrav,vilket ger ett helt annat utrymme för bedömningar, säger Bo Barrefelt.

Å ena sidan kan yrkesinspektionen ställa krav på enskilda arbetsgivare inom en vidare ram, å andra sidan ger lagen också arbetsgivaren friare händer att utforma sin organisation så länge funktionskraven uppfylls.

Bakom ett annat av kommissionens klagomål ligger en mer grundläggande skillnad i synen på det förebyggande arbetet. Direktivets artikel 7.1 föreskriver att arbetsgivaren skall utse minst en arbetstagare som skall verka för skydd mot och förebyggande av risker. Den svenska lagen och internkontrollkungörelsen har ingen direkt motsvarighet till denna artikel utan förutsätter sedan början av 90-talet att arbetsgivaren bygger in det förebyggande arbetet i sin linjeorganisation, så att de vanliga cheferna tvingas beakta arbetsmiljöaspekterna i all verksamhet likaväl som de har ansvar för budget m m. Det var en konsekvens av erfarenheterna från 1970- och 1980-talen som visade att det fungerar dåligt med en arbetsmiljöorganisation som ”åker sidovagn”.

Ett tredje klagomål har sin grund i en dålig översättning. En allmän princip för det förebyggande arbetet skall, enligt den officiella översättningen av direktivets artikel 6, vara att farliga ”ämnen” ersätts med ofarliga eller mindre farliga, men denna substitutionsprincip finns inte uttryckt i den svenska lagen, klagar kommissionen. När regeringen försvarade sig med att den återfinns i lagen om kemiska produkter, påpekade kommissionen bland annat att substitutionsprincipen i själva verket gäller ”allt” som är farligt och inte bara kemiska produkter. Sådär vid sidan av kan man kanske konstatera det pikanta i att kommissionen anklagar Sverige för fördragsbrott för att landet inte genomfört substitutionsprincipen, samtidigt som den i ett pågående mål i EG-domstolen försöker få Sverige fällt just för att svensk lag kräver att ett cancerframkallande ämne, trikloretylen, om möjligt ersätts med något mindre farligt (se EU & arbetsrätt nr 1/2000). Fast här åberopar kommissionen inre-marknads-direktiv.

De övriga arbetsmiljödirektiv som Sverige fått bakläxa på är direktiven om skydd för gravida och nyblivna mammor (92/85), om arbetsplatser (89/654) och om manuell hantering av laster (90/269). När det gäller det förstnämnda har riksdagen redan beslutat om den obligatoriska moderskapsledighet som krävdes. När det gäller resten håller näringsdepartementet respektive arbetarskyddsstyrelsen på att arbeta fram förslag till författningsändringar.

Kerstin Ahlberg