Dragkamp om rättighetsstadgans framtida status

Uppdraget att utarbeta en stadga om grundläggande rättigheter i EU, som det Europeiska rådet i Köln gav åt ett sedermera inrättat konvent med 62 medlemmar, har nu fullgjorts. När stats- och regeringscheferna möttes i Biarritz i oktober beslöt de att stadgan skall antas som en högtidlig deklaration. Frågan om att eventuellt göra den rättsligt bindande skjuts på framtiden.

Stadgan innehåller sju kapitel om rättigheter: Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter, Rättskipning och Allmänna bestämmelser.

Stadgan är ett märkligt dokument. Dess bestämmelser riktar sig till unionens institutioner och organ samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Trots detta koncentrerar sig stadgan ingalunda på rättigheter med särskild unionsrättslig relevans, utan den är utformad som en traditionell nationalstatlig grundrättighetskatalog. Vidare sägs uttryckligen att stadgan varken tillför någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för gemenskapen och unionen, och att den heller inte ändrar de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. Mot denna bakgrund är det remarkabelt att stadgan tar upp en lång rad frågor som ligger utanför unionsrätten, t ex rätt att ingå äktenskap och bilda familj, förbud mot dödsstraff samt ”nya rättigheter” som personlig integritet, förbud mot reproduktiv kloning av människor m m.

Arbetsrättsligt relevanta stadganden gäller bl a ”föreningsfrihet på alla nivåer, särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området” (artikel 12), icke diskriminering och jämställdhet (artikel 21 respektive 23), arbetstagares rätt till information och samråd (artikel 27), skydd mot uppsägning utan laglig grund (artikel 30), rättvisa arbetsförhållanden (artikel 31) samt skydd av barn och unga i arbetslivet (artikel 32). Stor diskussion har artikel 28 om förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder föranlett. Den lyder nu: ”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Den intressantaste dragkampen just nu gäller stadgans framtida status. Också om den antas som en högtidlig deklaration vid toppmötet i Nice i december kan man tänkas besluta att den på något sätt beaktas vid den regeringskonferens som håller på att revidera fördraget. Här finns många alternativ: Man kan hänvisa till den i fördraget eller inkorporera vissa nyckelstadganden i detta, men man kan också välja att ge EU möjlighet att bedriva en politik på människorättsområdet. Samtidigt står EUs förhållande till Europarådets konventioner fortfarande på dagordningen, inte minst därför att skrivningarna, trots att de i långa stycken följer den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter och delvis också den sociala stadgan, på vissa punkter avviker från dessa.

Kommissionen, parlamentet och Europafacket har uttalat sig för att på ett eller annat sätt ge stadgan rättsligt bindande status. UNICE och flera medlemsstater, också de nordiska, har varit ytterst tveksamma.

Niklas Bruun