Tre gånger företagsöverlåtelse i finska HD

Finska högsta domstolen följde enhälligt EG-domstolens förhandsavgörande när den avgjorde målet Oy Liikenne Ab i april (HD 2001:44). Förhandsavgörandet, C-172/999, väckte en viss uppmärksamhet då det kom (se EU & arbetsrätt nr 1/2001). Frågan i målet var om det var en företagsöverlåtelse enligt direktiv 77/187 (numer 2001/23, se sid 3) när en ny entreprenör fick överta driften av några busslinjer efter anbudsgivning. Det remarkabla var att EG-domstolen här inte endast bedömde vilka kriterier som skall beaktas när nationella domstolar avgör om överlåtelse är vid handen. Domstolen sade också uttryckligen att direktivet inte är tilllämpligt i den situation som tvisten vid den finska domstolen gällde, enär inte betydande materiella tillgångar övergått från den tidigare entreprenören till den nya.

Högsta domstolen ansåg följaktligen att entreprenörsbytet inte innebar överlåtelse av rörelse. Det processuella förfarandet gav dock upphov till skilda meningar. Föredraganden ville konstatera i domen att man inte skulle beakta den utredning som parterna tillställt EG-domstolen. Vidare ville en domare explicit bemöta de argument som parterna anfört med anledning av EG-domstolens avgörande.

Finska HD har avgett ytterligare två domar i ämnet under våren. Bägge gällde överlåtelse av restaurangverksamhet. I HD 2001:48 ansåg domstolen med fyra röster mot en att överlåtelse av rörelse inte förelåg på grund av bristande identitet mellan tidigare och senare verksamhet.

Motsatt utgång fick fallet HD 2001:49, i vilket A med stöd av ett hyresavtal hade drivit restaurang i ett hotell som ägdes av X. Efter anbuds-tävlan tog B över verksamheten med stöd av ett hyresavtal med X. Varken egendom eller arbetstagare övergick från A till B. Med rösterna tre mot två ansågs överlåtelse av rörelse vara för handen.

Niklas Bruun