Förbud mot kvalifikationströskel för rätt till semester

Det är inte tillåtet för en medlemsstat att anta bestämmelser enligt vilka arbetstagare inte börjar förvärva någon rätt till semester förrän de varit anställda minst 13 veckor utan avbrott hos samma arbetsgivare. Det har nu EG-domstolen slagit fast, och följer därmed generaladvokaten (se EU & arbetsrätt nr 1/01 s. 1).

Enligt artikel 7 i arbetstidsdirektivet 93/104/EG skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att ”varje arbetstagare” skall få en ”årlig betald semester” om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis. Denna semester får inte bytas ut mot kontant ersättning, utom då anställningen upphör.

Då Storbritannien sent omsider implementerade direktivet genom Working Time Regulations 1998 uppställdes en relativt hög kvalifikationströskel för rätt till semester. Rättigheter enligt lagen skall inte uppkomma förrän en arbetstagare har varit anställd 13 veckor i följd.

För många medlemmar av fackförbundet BECTU, som organiserar tekniker inom bl a TV, teater och underhållningsindustrin, innebar kravet på 13 veckors anställning en påtaglig nackdel, eftersom det inom branschen är vanligt med mycket korta visstidsanställningar hos än den ena, än den andra arbetsgivaren. Det gör att många inte skulle få vare sig betald semester eller kontant ersättning i dess ställe. Förbundet väckte talan mot staten med påstående att regeln stred mot EG-direktivet, och i målet begärde Queen’s Bench Division förhandsavgörande.

EG-domstolen har tagit ställning utan tvekan. Redan direktivets text och systematiska uppbyggnad tyder på att just rätten till årlig betald semester skall tillkomma varje arbetstagare. För andra arbetstidsregler i direktivet har, särskilt i artikel 17, uppställts en lång rad undantag för olika löntagarkategorier eller situationer. För semester gäller ingenting motsvarande. Det är för övrigt anmärkningsvärt hur allmänt hållen regleringen av semester är i direktivet i jämförelse med de detaljrika föreskrifterna om arbetstid i övrigt. Expertis på komparativ semesterrätt tycks ha saknats under förarbetena.

Den brittiska regeringen åberopade till sitt försvar att artikel 7 säger att arbetstagaren skall få semester ”i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis”. Direktivklausuler av den typen innebär att medlemsstaterna har visst spelrum för val av nationella lösningar då de utfärdar verkställighetsregler, och av domen framgår också att de har viss frihet att bestämma enskildheter rörande
t ex uttag av den årliga betalda semestern. Regleringen får emellertid inte utformas på sådant sätt att vissa arbetstagare inte kan förvärva rättigheten. Domstolen säger uttryckligen att staterna inte får ställa något som helst villkor för själva uppkomsten av rätten till semester. Som grund för ställningstagandet hänvisas till att den rätten är nödvändig för att säkerställa skyddet för arbetstagarnas hälsa, d v s arbetsmiljöargument.
Generaladvokaten hade i sitt förslag åberopat vad som sägs om semester i EUs i december 2000 proklamerade stadga om de grundläggande rättigheterna, men domstolen förbigår stadgan med tystnad. Eftersom domen kunde grundas på direktivets text och på principer i EG-fördraget var det ju också onödigt att dra in ett dokument med så pass svagt värde som rättskälla.

Får domen betydelse för svensk semesterrätt? Enligt paragraf 5 i semesterlagen förutsätts vederlag för tillfälligt arbete om högst 60 timmar inbegripa semesterersättning, om inte annat framgår av omständigheterna. Den regeln kan sägas uppställa en kvalifikationströskel så att man normalt inte behöver tänka på semesterproblemen vid helt tillfälliga anställningar. Motiveringen för regeln är i princip samma som den brittiska regeringen åberopat i BECTU-målet, nämligen att den administrativa belastning som tilllämpning av semesterregler innefattar bör undvikas vid tillfällighetsarbeten. Rättsekonomiska argument av det slaget har EG-domstolen underkänt i domen.

Ett mer vittgående problem som domskälen aktualiserar rör det svenska systemet med rätt till enbart ledighet och inte rätt till semesterlön under det första året i en anställning. Domstolen tycks godta viss variation beträffande ”villkoren för utövande av rätten till årlig betald semester”, och man kan gissa att t ex den tyska ordningen (enligt paragraf 4 i Bundesurlaubsgesetz) med sex månaders väntetid för krav på ”fulla semesterförmåner” skulle anses godtagbar. Mer tveksamt är nog om ett helt års väntetid såsom enligt svensk lag kommer att godtas.

Tore Sigeman, professor emeritus

Mål nr C-173/99, the Queen mot Secretary of State for Trade and Industry ex parte Broadcasting, Entertainment, Cinematographic and Theatre Union, BECTU, dom den 26 juni 2001