Intressant antologi om regleringen av europarättens efterlevnad

Claire Kilpartick, Tonia Novitz & Paul Skidmore (ed.): The Future of Remedies in Europe, Hart Publishing 2001, 303 sid, ISBN 1 84113-082-6

I denna antologi behandlas olika aspekter av hur europarättsliga regler kan rättsliggöras vid nationella och internationella domstolar. Begreppet “remedy” har i EG-domstolens och Europadomstolens praxis givits en vidsträckt innebörd. Begreppet innefattar inte bara sanktionsregler utan även processregler. Antologin behandlar både EG-rätten och rättsakter som härrör från samarbetet inom Europarådet, främst europakonventionen om mänskliga rättigheter och den sociala stadgan från 1961. Antologin innehåller 14 uppsatser, skrivna huvudsakligen av brittiska akademiker.

Om man betraktar EG-fördraget är det tydligt att dess författare tänkte sig att övervakningen av staternas genomförande av EG-rätten i första hand skulle åvila kommissionen, ytterst genom fördragsbrottstalan (nuvarande artikel 226 EG). Denna form av övervakning av reglernas efterlevnad betecknas som “the public enforcement model”. Denna modell har i EG-domstolens praxis kompletterats med en “private enforcement model”, främst genom utvecklandet av principerna om EG-rättens företräde, direkt effekt och medlemsstaternas skadeståndsansvar vid överträdelser av EG-rätten. Genom dessa principer har enskilda givits en möjlighet att angripa brister i den nationella regleringen (Claire Kilpatricks artikel). Man kan säga att de möjligheter och begränsningar som ligger i “the private enforcement model” utgör det sammanhållande temat i antologin.

Boken innehåller fyra avdelningar. Den första diskuterar dialogen mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna. Den andra innehåller bidrag om regleringen av efterlevnaden på olika rättsområden, däribland arbetsrätten (Bernard Ryan). I den tredje avdelningen analyseras samspelet mellan olika rättsliga system, som EG-rätten och europakonventionen (Herman G. Schermers). I den avslutande delen behandlas valet mellan tillgång till domstolsprövning och andra former för övervakning av att medlems- eller konventionsstaterna uppfyller sina åtaganden. Bland annat uppmärksammas skillnaderna i övervakning av europakonvention och den sociala stadgan (Tonia Novitz).

Antologin spänner över vida områden. Bidragen är genomgående välskrivna och ger upphov till många reflexioner. En sådan är hur viktig den av EG-domstolen utvecklade modellen för att låta enskilda kontrollera EG-rättens genomförande i medlemsstaterna har varit för utvecklingen av EGs materiella regler. Om man t ex jämför förbudet mot könsdiskriminering i EG-rätten och samma förbud i det sociala stadgan är EG-rätten på nästan varje punkt mer utvecklad (se Lotta Lerwall, Könsdiskriminering, Iustus 2001). Medan EG-rätten har varit starkt pådrivande för rättsutvecklingen på nationell nivå har den sociala stadgan, för att låna ett utryck av Bob Hepple, varit “little known, rarely referred to and often ignored in practice”. Denna skillnad i betydelse torde till stor del förklaras av “the significant absence of a court” vid övervakningen av stadgan (se Tonia Novitz artikel). Inom EG-rätten har rättsutveckling i hög grad skett genom EG-domstolens praxis, främst efter begäran om förhandsavgörande från nationella domstolar.

Förfarandet med förhandsavgöranden har givit nationella aktörer en möjlighet att via nationella domstolar nå EG-domstolen och därigenom ifrågasätta de nationella reglerna. Denna möjlighet att flytta fram positionerna för jämställdheten har använts flitigt av fackföreningar, rätts-vetenskapsmän och enskilda praktiskt verksamma jurister. Att dessa strävanden mött så pass stor acceptans i EG-domstolen tycks delvis sammanhänga med att de sammanfallit med domstolens allmänt integrationsvänliga hållning.

Jonas Malmberg